Gunnar Löberg

Alltifrån inledningen av sin konstnärsbana var Gunnar Löberg en självständig målare som följde sin egen väg. Trots att hans måleri hade spår av både expressionism och surrealism vägrade han att underkasta sig dessa eller några andra -ismers teorier. Detta gör hans konst svår att definiera med traditionella begrepp. Redan på sin debututställning 1927 vid Konstnärshuset i Stockholm, där sviten "Handskar och galoscher” ställdes ut, framträder Löberg som en självmedveten idealist med en klar bild av vad han ville åstadkomma med sin konst. Det emotionella och direkta måleriet värdesattes framför intellektets teorier. Trots detta var han på inget sätt ointresserad av att analysera sina verk. I katalogen till utställningen förklarar och kartlägger han på fyra olika språk sin utställning med hjälp av den polska filosofens Ernst Zierers värdeteorier som förespråkar känslan och upplevelsen inom konsten. I Djursholmstidningen 22/4 1927 skriver Löberg: "Såsom konstnär kämpar jag icke för idéer. Jag kämpar endast för konstnärliga värden och söker därför uppställa ett 'värdeschema'. Ordet motiv är för värdeskådningen något motbjudande vare sig det träder oss till mötes i konkret eller abstrakt gestalt. Det har alla dessa epidemiskt uppträdande 'riktningar' och 'ismer' och deras överdrivna anseende på sitt samvete".

Löberg föddes i Strängnäs 1893 och valde efter sin studentexamen en militär bana efter påtryckningar av sin far. Efter sin utbildning till officer tjänstgjorde han inom Försvarsmakten där han vantrivdes och 1917 sa han upp sig och hängav sig åt konsten på heltid. Samma år flyttade han in i ett hus på Ösbyvägen i Djursholm där han kom att bo under resten av sitt liv. Sin konstnärliga utbildning inleddes på Althins målarskola i Stockholm och fortsatte efter det på Konsthögskolan med Wilhelm Smith som lärare. Några år senare begav han sig på en studieresa till Polen tillsammans med konstnären Beda Carlsson som 1930 skulle bli hans andra hustru.

Gunnar Löberg skapade i sitt måleri en parallell verklighet, ofta befolkad av udda föremål och figurer, framför allt leksaker och clowner återkom ofta i hans stilleben. Han målade med surrealistiska tendenser långt före att Halmstadgruppen introducerade den på bred front i Sverige och idag framstår målningarna överraskande moderna och förebådar postmodernismen.

Gunnar Hellman skriver i katalogen till minnesutställningen 1953: ”Gunnar Löberg var spekulativ – dock inte som målare. Då han gjorde sina ’serier’ – Porträttserien, Klockstapelserien, Handskar och galoscher – var han inte inriktad på att bevisa en teoris hållfasthet, endast att få fram en enhetligt löst bild. Om denna var impressionistisk, expressionistisk, surrealistisk eller rent abstrakt, spelade för honom ingen roll. I fler avseenden var han en vägrödjare. Redan år 1925 skapade han ett surrealistiskt verk som ’Mannen som tittar sig själv i nacken’. Man bör komma ihåg att detta skedde flera år före Halmstadgruppens framträdande. Samma år tillkom också några ’rena färgmotiv’, i vilka abstraktionsprocessen är driven mycket långt, (T.ex. nr IV i serien ’Handskar och galoscher’)”.

Bengt V. Wall skriver ytterligare om den aktuella sviten: ”Vill man förstå hur Löberg så tidigt som redan vid mitten av 20-talet nådde fram till dessa extrema lösningar, tror jag man bör stanna inför frågan: Vilket är konstnärens förhållande till motivet? — Gunnar Löberg gjorde sig tidigt den frågan. Men han nöjde sig inte med ett teoretiskt svar. Han ville ha ett svar som var upplevelse. Så tillkom - omkring 1925 - de märkliga 'serier' vilka, så vitt jag vet, betecknar någonting fullkomligt nytt inom måleriet. Låt oss betrakta en av dessa: 'Handskar och galoscher'. (Plansch III, bild 1-3.) Utgångspunkten var — enl. vad konstnären berättat för mig - rent naturalistisk: en grupp handskar och galoscher. Men — säger konstnären - 'jag märkte att jag kunde gå ifrån motivet hur mycket som helst; med det började jag spontant att måla motivet på olika sätt, ur olika synpunkter'. Utgångspunkten är således inte motivet som sådant, utan konstnärens upplevelse inför detsamma. Denna upplevelse kan gestaltas olika, impressionistiskt som i 1, expressionistiskt som i 2, surrealistiskt som i 3 eller rent abstrakt det 'rena färgmotivet' - som i 4. Vad är då detta rena färgmotiv? — Konstnären svarar: 'En stämning bara. Jag har upplevt motivet bara i färg'. Varje stadium på denna väg leder med full konsekvens till den yttersta rent koloristiska totalupplevelse som i sig innefattar de tidigare upplevelserna (1, 2 och 3) samtidigt som den är en självständig nyskapelse ur en ny upplevelse av motivet. Därför finns det inte heller något nr 5 i serierna: i och med 4 var serien 'färdig', upplevelsen av motivet hade nått sin slutgiltiga gestaltning. Det kan vara värt att betona hur absolut revolutionerande Gunnar Löberg var (och ännu är!) i detta rena färgmotiv. I allmänhet gäller Kandinsky som skapare av det 'absoluta måleriet', vilket väl betyder ungefär detsamma som Löbergs term det ’rena färgmotivet’, vilket väl betyder ungefär detsamma som Löbergs term det 'rena färgmotivet'. Men Kandinsky behåller ännu vissa punkter och linjer som formativa element, d.v.s. all (medveten) form har ännu inte försvunnit ur hans måleri. Hos Löberg finns ingen annan form, inget annat innehåll, inget annat motiv än den rena färgupplevelsen. Häri är han, så vitt jag vet, den radikalaste av alla konstnärer över huvud taget”.

Förutom att han stack ut med sina starkt personliga och utmanande målningar hade Löberg även flera, ibland besynnerliga, idéer om sin konst. Bakpå målningarna gav han ofta anvisningar om hur de skulle hanteras, till exempel skulle de inte dammas och de skulle hängas med en lutning som skulle motverka att damm fastnade på den kraftiga färgstrukturen.

Under sin livstid blev Löbergs konst bemött på varierande sätt. Samtidigt som vissa hyllade honom blev han ofta missförstådd och bemöttes med skepsis. Oförståelsen han mötte ledde till att han drog sig alltmer tillbaka. Efter utställningen 1939 isolerade han sig mer eller mindre och undvek kontakt med det samtida konstlivet. För att undvika att bli influerad av andra konstnärer besökte han inga konstutställningar. I stället skickade han sin hustru som fick återge vad hon såg åt honom.