”Om du ser på mig och mina målningar så är det som ett slags stenhårt andeväsen jag försöker frambringa i färg och som ibland, ibland kan sprängas och bli till sång”, så beskrev Erland Cullberg sitt konstnärskap i katalogen för sin separatutställning på Moderna museet i Stockholm 1986.

Erland Cullberg anses idag vara en portalfigur för nyexpressionismen, det ofta figurativa, känslostarka måleri som växte fram efter andra världskriget med förankring i den svenska expressionismen. Cullbergs influenser kom dock snarare från El Greco än från Sigrid Hjerten och Isaac Grünewald. Cullbergs måleri är våldsamt och i hans aggressiva och kaotiska färgmassor finner man figurer som kämpar Cullbergs egen kamp med det egna jaget, kluvet under långa perioder av schizofreni. Han målar i ett rasande tempo och utkämpar en ständig batalj mot färgen.

”Jag tycker om orange, blått och gult. Gult, det är ju glädjens färg, rött är förbannelsens styrka. Blått; blått det är ju drömmen om perfektionens sällhet”. – Erland Cullberg