Som ung väckte Albert Edelfelt tidigt uppmärksamhet genom sitt intresse för teckning och hans föräldrar Carl Albert och Alexandra Edelfelt uppmuntrade detta på alla sätt. Vid sidan av skolgången i Svenska normallyceum i Helsingfors, började han i yngre tonåren ta lektioner i Finska konstföreningens ritskola under C. E. Sjöstrands ledning. År 1870 tog han privatlektioner i målning för den tyske porträttmålaren Bernhard Reinhold, som var tillfälligt bosatt i Finland.

Följande år blev Albert Edelfelt student och skrev in sig vid universitetet för att börja studera latin, grekiska och historia. Samtidigt avslutade han sina studier vid ritskolan och blev i stället elev hos Adolf von Becker i universitetets ritsal. Tecknandet fick dock alltmer utrymme i hans liv och han avbröt universitetsstudierna redan efter det första året. Han antogs till von Beckers privata akademi och deltog i Finska Konstföreningens utställning 1872.

Ryktet om Edelfelts begåvning spred sig snabbt och flera betydande konstnärer och konstlivets ledande män i Finland ställde inom kort sitt hopp till honom. Till en början rekommenderade man för den unge mannen studier vid konstakademin i Antwerpen, dit han reste i oktober 1873, med stöd av ett statligt stipendium.

Det romantiska historiemåleriet hade vid denna tid tvingats ge vika till förmån för en realistisk skildring av enskilda detaljer. Under sin fem månader långa studietid i Antwerpen flyttades Edelfelt upp till den högsta klassen. Men Edelfelt suktade hela tiden till Paris och reste dit i maj 1874 för att börja studera för historiemålaren Jean-Léon Gérôme vid konstakademin, École des Beaux-Arts. Han knöt nära vänskapsband med unga konstnärer, av vilka den viktigaste kom att bli Jules Bastien-Lepage, en förkämpe för det realistiska frilufts-måleriet. Även i övrigt var kontakterna Edelfelt knöt i Paris av fundamental betydelse med tanke på hans kommande karriär.

Den historiska målningen ”Drottning Blanka” som tillkom inför Parissalongen 1877 kan betecknas som Edelfelts genombrott. Verket rönte stor framgång även på världsutställningen följande år och den blev på kort tid ett av tidens mest älskade konstverk i Norden.
Samma år färdigställde Edelfelt i Parisateljén en annan målning med historiskt motiv, den avsevärt mer dramatiska ”Hertig Karl skymfande Klas Flemings lik”. Även denna målning fick ett gott mottagande, men Edelfelt insåg att ett slutligt genombrott på Parissalongen krävde att han frångick historiemåleriet, som allmänt redan ansågs vara passé. Det var utomhusmåleri och efterbildandet av naturen som nu gällde. I denna anda tillkom verket ”Ett barns likfärd”, där Edelfelt beskriver hur olika personer upplever och uttrycker sin sorg. Tavlan ger uttryck för psykologisk realism, men är genomförd enligt friluftsmåleriets metoder. På Salongen i Paris 1880 tilldelades tavlan medalj av tredje klassen, den första i sitt slag som vunnits av en finländare. Konstnären hade haft rätt i sitt antagande och vägen till internationell berömmelse var nu öppen för honom.

Våren 1881 reste han till Spanien, där solljuset och studier av Velázquez konst lärde honom att bredda penseldragen. Inspirerad av detta målade han utomhus på Haiko ”Gudstjänst i skärgården” sommaren 1881, som på Parissalongen belönades med medalj av andra klassen och målningen inköptes till franska statens konstsamlingar.

Framgångarna avlöste varandra och dörrarna till den internationella konsthandeln stod nu öppna, liksom till det kejserliga hovet i Ryssland, där Edelfelt utnämndes till fri hedersledamot av konstakademin i S:t Petersburg. Hans porträtt av Louis Pasteur, stilbildande för de så kallade miljöporträtten, där modellen framställs i sin professionella omgivning, ledde till en strid ström av porträttbeställningar för en lång tid framåt. Vid världsutställningen i Paris 1889 belönades ”Porträtt av Louis Pasteur” med den högsta utmärkelsen, grand prix d’honneur.

Åren 1886–1887 färdigställdes målningen ”I Luxembourg-trädgården” med motiv från Paris. Edelfelt hade kommit i kontakt med de ledande impressionisterna vid utställningar som arrangerades i Galerie Georges Petit och påverkades av dem, i början undermedvetet och kanske till och med en aning motvilligt. Utan att ge avkall på detaljskildringen visar många av hans målningar impressionistiska drag i sättet att fånga ögonblicket och ljuset.

Bearbetningen av ljuset kom hädanefter att bli något av ett skötebarn för Edelfelt och han experimenterade ihärdigt med att höja den koloristiska skalan och måla med bredare penseldrag för att uppnå önskad effekt. Ett eldprov var hans första stora monumentalkomposition ”Herdarnas tillbedjan” som han utförde 1893-94 för Vasa stads kyrka. Tavlan, som har en höjd på över 5 meter, var tänkt att placeras mellan två stora fönster i altarkoret, där den skulle utsättas för bländande motljus, vilket ställde den i djup skugga. Utmaningen med detta verk lämnade djupa spår i Edelfelts rent måleristiska strävanden.

Resultatet av denna utveckling är särskilt påfallande i två relativt stora verk som tillkom i Paris, våren 1895. Den första, ”Carneval de Paris”, som skildrar en rödhårig kvinna vid ett fönster i en restaurang, samt ”Utsikt från konstnärens ateljé i Paris”, som nu är till salu på Helsinki Winter Sale. Dessa båda arbeten utfördes kort efter att Edelfelt tillsammans med Anders Zorn besökt operasångaren Jean-Baptist Faure, som ägde en av Frankrikes främsta privatsamlingar av modernt måleri. Edelfelt blev totalt hänförd av de talrika fina verken av Eduard Manet som ingick i kollektionen och det är tydligt att både restaurangscenen och utsikten från ateljén bär drag av Manets konst.

I ”Utsikt från konstnärens ateljé i Paris” är de impressionistiska dragen framträdande, om än mer behärskade än i ”Carneval de Paris”. Denna friskt utformade stadsbild, med sin uppenbara luftighet och frodiga, ljusspäckade färgharmoni, gör målningen till en av de mest centrala företrädarna för Edelfelts koloristiska måleri. Det fångade ögonblicket i stadslivet, djupheten som understryks av den avsmalnande gatan samt de något dramatiska molnformationerna bidrar alla till målningens unika uttrycksfullhet.

Edelfelt fick dock vid denna tid utstå negativ eller oförstående kritik i sitt hemland för denna målning, samt för de flesta motsvarande arbeten. Då tavlan, som delvis förebådar Magnus Enckells senare måleri, ställdes ut på Finska Konstnärernas utställning hösten 1895 ansågs den ”verka nästan som ett oljetryck”. Först cirka tjugo år senare var omvärlden mogen för ett modernare verk i Edelfelts produktion och det fann sin köpare i läkaren och företagaren Carl Wilhelm Rosenlew genom Edelfelts änka Ellan von Born samt Bäcksbackas Konstsalong.