1800-talets sista decennier var en tid av radikal utveckling i konstens Norden. På de konservativa konstakademierna stod historiemåleriet fortfarande högst i kurs. Unga talanger som efterfrågade ett friare förhållningsätt till måleri sökte sig utomlands, främst till Frankrike och Paris. Inte minst de kvinnliga konstnärerna mötte långt bättre villkor i Paris än hemma. Vid denna tid gick flyttströmmarna från landsbygden in till storstäderna, samtidigt drogs konstnärer i motsatt riktning till landsbygden för att bredda sina horisonter.

Det gav upphov till friluftsmåleriet, även kallat plein air, en av konsthistoriens mest inflytelserika rörelser. Tack vare ny teknik med oljefärger på tub kunde den nya generationen stegvis överge ateljén för att måla hela kompositioner utomhus. De ställde sina stafflier i skogar, på ängar eller på stigar och skapade sina arbeten med snabba penseldrag i små format som fångade ögonblickets magi.

I slutet av 1800-talet efterlystes en mer tydligt nationell nordisk konst. Ren renodlade realismen och impressionismen gav vika för ett nationellt präglat landskapsmåleri där känslan var det centrala. Motiven följer det nordiska ljuset och går från gryning och dagsljus till blå skymning och kvällsljus. Detta är tydligt inom det lyriska landskapsmåleriet men även i porträttmåleriet spelar ljuset en viktig roll i kompositionen.