Tove Jansson

Målningen "Stolarna" kom till Birgitta Ulfsson och Lasse Pöystis hem i Friherrs i början av -60 talet.
Den hängde rätt centralt på vardagsrummets stora bakvägg bland en massa andra tavlor.
På baksidan har Tove kallat tavlan för ”Stolarna”. Inom familjen kallade vi den ibland för ”De blåa stolarna”, "Allt är inte riktigt bra stolarna” och oftast för ”De arga stolarna”.
Tavlan är teatralisk, det finns en hemlighet, en berättelse, en atmosfär och känsla av att nånting har hänt…med Toves sarkasm i bakgrunden. Trots att de blåa stolarna ser ut att tillhöra samma möblemang, är stämningen dem emellan inte den bästa.
Man kan lätt förstå att nånting har hänt som förorsakat att stolarna inte ”ser” på varandra utan snarare föraktar varandra.
Nån har sagt, insinuerat, använt fel ord, eller uttryckt en övermodig mening eller blick som sårat den andra med sorti som påföljd.
Tove o Tooti hade en överenskommelse sinsemellan om att man aldrig fick säga ”vad var det jag sa”.
Nånting motsvarande måste ha hänt för att stolarna hamnat i denna position.
Med Toves sarkasm kan man lätt förstå att bara genom att lite svänga på stolarna, mera mot varandra , skulle tavlan heta ”En plats för vänner”
Men då skulle detta ha varit en helt annan tavla.
”Vad tror ni att det hände sen?”

Tom Pöysti