Storefronts, skyltfönster, blev föremål för Christos stora intresse under en lång period. Det började redan 1964, då med skyltfönsterformade skulpturer i skala ett till ett. Det vill säga, ett överblivet skyltfönster utgjorde själva ramen och materialet för skulpturen. Det var förpackningen, huset, inte innehållet som fångade hans uppmärksamhet. Det är innanför dem det händer, de är gränssnittet mellan innanför och utanför. Men Christos verk handlar inte om skyltfönstrets ”utbjudande” grunduppgift. Tvärtom, de är helt fördragna och betraktaren, som vill kika in, kastas tillbaka till sig själv, i rummet där hon befinner sig. Det fascinerande, och lustiga, med "Wrapped Floors…” är att det är en sluten skulptur, men föreställer en illusorisk interiör med elegant centralperspektiv. Både platt och djupt på samma gång.

Det mest paradoxala med Christos konstnärskap (han samarbetade alltid med sin hustru Jeanne-Claude Denat de Guillebon, avliden 2009) är förtrollningsakten: Han tar ett välkänt föremål, må det vara ett skyltfönster, tyska Reichstag, eller en hel ö och slår in det. Han leker med vår djupt mänskliga, troligtvis mycket djupt evolutionsmässiga instinkt att med en handling ta bort det som skymmer vårt synfält för att upptäcka vad som finns bakom. Och att lusten, driften, att göra det är betydligt starkare än den efterföljande känslan av tillfredsställelse att få se vad som dolts.

Dessa projekt inledde Christo alltså redan tidigt sextiotal. Christo är definitivt en av 1900-talets främsta fixstjärnor och har inspirerat flera yngre generationer konstnärer att genom inblandning i hela miljöer, eller ”störande inslag” utforska människan och hennes psykologiska förhållande till landskapet och civilisationen.