Karin Mamma Andersson

Nittiotalets konstdebatt präglades av ett starkt ifrågasättande av måleriet. Konsthögskolornas kursplaner reformerades och installationskonst, performance, relationell estetik, konceptkonst och konceptuellt fotografi och teori gjorde grandios entré i utbildningen. Man kan, utan att överdriva, påstå att måleriet levde en undanskymd och starkt ifrågasatt tillvaro under dessa år. Att som ung konstnär då ägna sig åt måleri var, trots att det är svårt att förstå idag, nästan dumdristigt eller i alla fall naivt och världsfrånvänt.
Flickan på bilden är vänd med ryggen mot betraktaren. Kroppen är en flickas, men med det långa rågblonda håret skulle det lika gärna kunna vara ett självporträtt. Hon svävar. Det finns ingen mark under fötterna, hon står i luften eller balanserar på en sfär eller en planet, på vattenytan. Atmosfären är tung och ödesmättad. Färgen tjock. Naturligtvis kan det här drömska tillståndet tolkas av betraktaren på många sätt. Är det en flicka på väg in i vuxenlivet? Ett minne från barndomen?
Karin Mamma Anderssons måleriska skildringar har en starkt berättande kvalitet. Stillsamma skeenden, vardagliga men alltid med ett raster av ett vagt förflutet. Minnen och fantasier tycks ha blandats samman och skapat en ny värld, en mötesplats för barn, landskap, interiörer och allehanda magiska ting.
Året är 1996, Karin Mamma Andersson har några år bakom sig som verksam utbildad konstnär, hon är mamma till två barn. Vart är hon på väg? In i det okända, en osäker tillvaro där varje steg är avgörande. Det gäller att inte tveka utan att tro på att marken bär. Att det går att flyga bland planeterna mellan himmel och hav. Det kommer att gå bra.