Helene Schjerfbeck

Helene Schjerfbeck använde sig av flera olika slags modeller. Ofta verkade hon redan ha någon form av förhandsuppfattning om den individ som satt framför henne på väg att avbildas. Intrycket kunde kopplas till en figur hon just bekantat sig med i en roman, eller det kunde handla om den beundran hon kände för en annan konstnärs lösningar och uttryckssätt, men nästan alltid framträdde även modellens egen utstrålning och drag på ett eller annat sätt. Detta märks tydligt då man till exempel jämför de många framställningarna av systersonen Måns, vilka alla är väsensskilda, men samtidigt med igenkännbara drag.

Då det gäller målningen av den fåfänga kvinnan var modellens karaktär så stark att Schjerfbeck lät sig svepas med av den, åtminstone skrev hon så till sin vän Einar Reuter den 1 september 1935: "...Jag har haft en modell 'en fåfäng kvinna', hon är komisk, måste målas så." Tack vare detta brevcitat kan vi nu också datera målningen exakt, då den tidigare i Ahtelas förteckningar daterats obestämt till 1910-talet.

Vi kommer aldrig att få veta vad som specifikt gjorde kvinnan fåfäng och komisk, men utifrån hur Schjerfbeck valt att framställa modellens frisyr, dräkt, strama uppsyn och de överdrivet röda, asymmetriska kinderna kan vi dra slutsatsen att kvinnan hade så att säga snofsat upp sig för modellsessionen. Porträttet var inte ett beställningsarbete, men modellen ville tydligen, enligt hennes egen uppfattning, posera på bästa vis inför Schjerfbeck. Slutresultatet är trots allt en omedelbar porträttbild av en rödkindad kvinna i ett spänt sinnestillstånd. Man finner överdrivet röda kinder i flera av Schjerfbecks porträtt, även hon själv led av lätt blossande kinder.

Färgskalan i ”Fåfäng Kvinna” är varm och positiv till sin stämning, konstnärinnan kunde förhålla sig accepterande till sin modell. Det speciella är det diffusa i formerna, som om modellen inte kunnat sitta lugnt stilla. En för konstnärinnan typisk detalj i kompositionen är den vita punkten vid kvinnans öra.

Verket är en av Scherfbecks mest expressiva porträttarbeten.

Leena Ahtola-Moorhouse