Vilket lustigt ting, var hör det hemma? En porslinspelare skapad av udda delar som velat sträva uppåt, men som på vägen och på grund av små missanpassningar under konstruktion blivit krum och löjeväckande istället för rak och stolt.

Detta märkvärdiga objekt är en miniatyr, en modell till en offentlig skulptur som idag står i Malmö högskola där den är 12 meter hög och närmast att associera med något ur en scen från Disneys Alice i underlandet.

Sirous Namazi föddes 1970 i Iran och kom till Sverige som 15-åring. 2007 representerade han Sverige på Biennalen i Venedig (tillsammans med Jacob Dahlgren) och samma år som han utförde "Patterns of Failure" fick han pris av Carnegie Art Awards stiftelse för mest lovande unga konstnär.

Uppmärksamheten runt Sirous Namazis konstnärskap är inte särskilt förvånande. Hans förhållningssätt till omvärlden är direkt, klarsynt och synnerligen formsäkert. Det handlar om två huvudspår, där det ena tar avstamp i det som brukar betecknas som modernismens sista blomningstid: minimalismen och det andra spåret handlar om den egna resan. Inledningsvis som nyanländ till Sverige och sedan in i konstvärlden med alla dess osynliga sociala koder. Koder som Namazi frenetiskt och koncentrerat dechiffrerar.

Stor uppmärksamhet fick han då han 2002 visade sin skulptur Periphery. Skulpturen är en rekonstruktion av en balkong (försedd med parabolantenn) från ett miljonprogramsområde. Det är inte en ready made i Duchamps anda, utan en exakt kopia som är något lite större än standarden. Ryckt ur sitt sammanhang får skulpturen dubbla betydelser, som en symbol för utanförskap och anonymitet, men också en längtansfull blinkning (eller kanske en fråga) till den amerikanska heroiska minimalismen som gjorde anspråk på att omfatta det allmängiltiga och av gränser oberoende. En symbol från en stökig periferi som klätt ut sig till stram galleriskulptur.

Utifrån denna periferi har Sirous Namazi haft en utmärkt utkiksplats. I "Patterns of Failure" är utgångspunkten återigen en stark symbol, denna gång hämtad ur det västerländska samhällets byggkonsts abc: pelaren. En grund för klassisk och klassicistisk arkitektur och även språklig symbol. Den som bär upp, det som allt lutar emot. Här har pelaren böjts, tyngd av det överblivna skräp den byggts upp av.