Ei yhteyttä palvelimeen
461
297999

Ola Billgren

(Ruotsi, 1940-2001)
Lähtöhinta
2 500 000 - 3 000 000 SEK
221 000 - 265 000 EUR
230 000 - 276 000 USD
Vasarahinta
1 925 000 SEK
Kuuluu jälleenmyyntikorvauksen piiriin

Lain mukaan ostaja maksaa tästä taideteoksesta taiteilijapalkkion. Enimmäismaksu on 5 %. Mitä korkeampi myyntihinta, sitä pienempi prosenttiosuus. Lisätietoja tästä laista:

Taiteen jälleenmyyntikorvaus Suomen : Kuvasto
Taiteen jälleenmyyntikorvaus Ruotsissa: BUS

Tietoa ostamisesta
Kuvan käyttöoikeudet

Tämän tietokannan taideteokset ovat tekijänoikeudella suojattuja, eikä niitä saa kopioida ilman oikeudenhaltijoiden lupaa. Teokset kopioidaan tässä tietokannassa Bildupphovsrättin lisenssillä.

Lisätietoja ja kuntoraportit
Karin Aringer
Tukholma
Karin Aringer
Asiantuntija – nykytaide ja valokuva
+46 (0)702 63 70 57
Ola Billgren
(Ruotsi, 1940-2001)

"Terrain Vague"

Signed Ola Billgren and dated 1987 on verso. Canvas 190 x 265 cm.

Alkuperä - Provenienssi

Acquired at Art Cologne, Galleri Engström, Stockholm.
Private collection, Germany.
Bukowski Auktioner, Modern spring sales 2005, cat no 543.
Private collection.

Näyttelyt

Rooseum, Malmö, "Ola Billgren - en retrospektiv", 14 maj - 4 augusti 1991.
Moderna Museet, Stockholm, "Ola Billgren - en retrospektiv", 26 oktober - 8 december 1991.
Kunstforeningen, Köpenhamn, "Mörkrets lys, Nordisk kunst genom 100 år", 1996.

Kirjallisuus

Hans Johansson, "Svensk Nutidskonst 3 - Ola Billgren", 1993, reproduced fullpage plate 26.
Ola Billgren, "Album, Ola Billgren - en retrospektiv, Vol.1", 1991, reproduced page 111.
"Mörkrets lys, Nordisk kunst genom 100 år" Kunstforeningen, Köpenhamn, 1996, reproduced in catalogue page 29.
Douglas Feuk and Anne Ring Petersen, "Ola Billgren -Måleri", 2000, reproduced full-page colour page 52-53.

Muut tiedot

OLA BILLGREN
TEXT AV BO NILSSON

Måleriet har dödförklarats åtskilliga gånger under de senaste femtio åren och också anklagats för att vara en konstform som har varit en del av ett patriarkat. Men något har hänt i processen och idag är måleriets position inte längre ifrågasatt, utan har stärkts eller rent utav fått en kultstatus. Denna nya status är nära förbunden med ett antal äldre målare som idag karakteriseras som målarfurstar. Jag tänker på de nyligen avlidna konstnärerna Cy Twombly och Sigmar Polke, men kanske ännu i ännu högre grad Gerard Richter som idag hyllas över hela världen som en statsman. Richter har alltid ansetts vara en ”svår” målare med en imponerande, men svårbemästrad spännvidd i sitt måleriska universum. Numera har komplexiteten blivit något av ett adelsmärke för hans storhet.
Om jag skulle överföra detta resonemang på svenska förhållanden och så är det Ola Billgren som kommer närmats Richters position. Någon tycker säkert det är farligt att göra en jämförelse mellan dem, då det finns några som anser att Billgren är en Richter-epigon, men då har vederbörande inte gjort sin hemläxa. Visst finns det likheter, men mycket av dessa likheter är en parallell verksamhet som kan förklaras med tidsandans likheter. Det är typiskt för vår svenska mentalitet att våra ”hjältar” måste ha förebilder i den stora världen.
Billgren har samma imponerande måleriska spännvidd i sin produktion som Richter, vilket har inneburit att han i likhet med Richter har ansetts vara en ”svår” målare. Men det finns mycket som tyder på att han idag har fått en position som liknar Richters, även om det inte innebär att han håller på att bli direkt folkkär. Men uppskattningen av honom har nog aldrig varit så stor som idag.
Precis som Richter har Billgren en lång relation till måleriet som sträcker sig tillbaka till slutet av femtiotalet. Hans genombrott kom i likhet med Richters i början av sextiotalet då verklighetsbilden förändrades radikalt genom mediernas utvidgning av världen till en global by. Men varken Billgren eller Richter fastnade i det virtuosa nyrealistiska måleriet. Billgrens sökte sig vidare i den måleriska historien med en problematiserande av måleriets som ifrågasatte , mer än att befästa. Under sjuttiotalet ägnade Billgren mycket energi åt att undersöka det klassiska måleriets grundstrukturer både motiviskt och måleriskt. Han ägnade stor energi åt studier av så olika målare som Hammershöi, Hopper, Tizian och Bonnard. Men resultatet blev aldrig renodlade referenser, utan smälte alltid ihop till synteser i Billgrens egen anda.
Under åttiotalet kom Billgren att koncentrera sitt intresse mot romantiken och dess känslomässiga nav. Det var dock alltid en romantik inom citationstecken som undersökte och dekonstruerade romantikens förhållningsätt än dess känslomässiga timbre. En central motivkrets var landskapet, men knappast det renodlade romantiska landskapet. Billgrens landskap var sammansatta av fotografiska collagedelar som komplicerade upplevelseaspekten av landskapet. I form av stora panoramamålningar var det inte främst det naturliga landskapet, utan stadslandskapet som blev utsatta för hans dissekerande genomlysning.
Målningen Terrain vague (1987) är en självklar signaturmålning i Billgrens produktion från det sena åttiotalet. I likhet med ett flertal målning från samma tid blickar man ned från en stor höjd. I motsats till Utsikt från en katedral I (1987) och II (1988) är det inte en statisk utsiktspunkt som ett kyrktorn. Här är det frågan om en rörlig utsiktspunkt som är lätt att identifiera som ett flygplan. Från flygplanets ständiga rörelse blickar man ned över storstaden med dess komplicerade infrastruktur av korsande vägar och arkitektoniska miljöer. Det är en metropolis som sträcker sig så långt ögat når och det är svårt att bilda sig en uppfattning om stadens struktur. Det är troligen denna rumsliga vilsenhet som har givit målningen dess titel Terrain Vague efter franskans beteckning av ett område som inte har någon tydlig identitet. Det är ett område som befinner sig i gränslandet mellan stad och land. Det är med andra ord ett slags limbo som varken är det ena eller det andra. I en essä från 1995 skriver arkitekturteoretikern Sola Morales de Ignazi att en stad aldrig kan förstås i sin komplexa helhet utan kamerans hjälp. Det är emellertid inte staden vi ser, utan bilden av staden, men med hjälp av bilden kan vi bilda oss en uppfattning om stadens topografi. I överförd bemärkelse kan terrain vague också uppfattas som ett övergångsfenomen mellan ett fysiskt och ett mentalt landskap eller som ett slags mellanting mellan vakenhet och sömn. Med andra ord som den känsla som ofta infinner sig när man befinner sig i ett flygplan på väg upp eller ner mellan två olika platser. Det är ett tillstånd där man har förlorat all platskänsla, men samtidigt behåller en slags emotionell varseblivning som kanske kan kallas för platsens själ.

I målningen Tarragona (1989) som en gång ingick i Fredrik Roos samling är det inte svårt att definiera platsen som den spanska staden Tarragona belägen i Katalonien söder om Barcelona. Stadens topografi kan styrkas genom ett igenkännbart torn som ger en antydan om en kulturstad med en rik historia som ger stadens dess identitet och dess placering i ett topografiskt landskap med omgivande cypresser. Bildens tillhörighet till ett medelhavslandskap stärks också av målningens intensiva gulhet där solen mer eller mindre fräter sönder alla konturer och som delvis löser upp platsens identitet i ett diffust töcken. I målningen Tarragona har det högtflygande perspektivet som präglade Terrain Vague ersatts av en mera jordnära närvaro där man kan få en känsla av en annan form av frånvaro. Jag vet inte om Ola Billgren någonsin besökte Tarragona eller om han nöjde sig med att få en bild av staden via en resebroschyr eller på internet. Målningen har en anonymitet som vid en första anblick framstår som opersonlig och därmed som en del av en massmedial andrahandsverklighet. Men mycket tyder på att Billgren hade ett personligt förhållande till platsen och staden. Målningens motiviska utgångspunkt är nämligen inte särskilt spektakulär som många av de bilder som läggs ut på internet eller i turistbroschyrer för att skapa en attraktionskraft. Billgrens målning känns så vag och odefinierad som man kan uppleva en stilla och sömning eftermiddag i Spanien där tiden tycks stå stilla. Det är en paradoxal upplevelse som man själv känner igen som resenär där den autentiska närvaron på en plats kan kännas sällsynt overklig. Ola Billgren är en mästare på att gestalta de spratt som vårt intellektuella och känslomässiga jag ofta spelar oss.