Vera Nilsson började som ung att utbilda sig till teckningslärare i Stockholm, men sökte sig snart vidare till Göteborg där hon kom att studera konst för Carl Wilhelmson på Valand. 1911 fick hon tillåtelse av sina föräldrar att resa till Paris för att bli konstnär och studera hos den populäre Henri Matisse. Vera fortsatte sen vidare till Académie de la Palette där kubisten Henri La Fauconnier undervisade och därmed var hennes studier färdiga i Paris.
Under första världskriget bodde och verkade Vera Nilsson i Köpenhamn där hon bland annat tillbringade en tid på "Kunstskola för Kvinder". 1917 debuterade hon tillsammans med väninnan Mollie Faustman i Köpenhamn och de danska recensenterna hyllade utställningen och skrev bl a om Veras förmåga att uttrycka känslor genom sitt måleri, att hennes målningar var originella och att dom saknade alla efterhärmande kvaliteter som vanligen konst av damer ägde!
Vera Nilson utvecklade sin karaktäristiska stil under den tid då expressionismen introducerades i Sverige och räknas som en av Sveriges pionjärer inom denna stil. Hon anses som modernist, men man kan definitivt finna influenser och inspiration från äldre tiders måleri med spår av Velázques, Tizian, Poussin , van Gogh och El Greco. Hon hade ett starkt och personligt bildspråk som visade sig tidigt i hennes karriär, dock stagnerade hon aldrig i sin utveckling utan prövade nya vägar genom hela sitt liv. Det konstnärliga uttrycket står under ständig förändring vilket kännetecknar hela hennes konstnärskap, hon hade en stark drivkraft och nyfikenhet att ständigt undersöka nya platser, miljöer och människor.
Vera Nilsson ägnade sig redan på 1910-talet åt landskapsmåleri, Öland blev den plats som hon oftast återkom till och som väckte stor uppmärksamhet på de utställningar som hon deltog i. På 40-50-60-talen reste Vera till Italien och fann där ny inspiration till sina landskap, vilka alltid återges med expressiv dramatik långt från det romantiska. Starka kontraster och kraftiga färgskalor med landskapets typografi ständigt närvarande i bilden. Landskapen var ofta tvåfaldiga, antingen återgivna från ett lågt nära perspektiv eller från ett fågelperspektiv. En av Veras specialiteter var att experimentera visuellt.
1922 föddes dottern Catharina som kom att kallas för Ginga av alla, hon blev snabbt Veras främsta modell. Ginga fångades antingen mitt i leken eller rofullt sovande, dock alltid återgiven med en oöverträffad inlevelse och värme. Moderskapet stoppade inte Vera som för så många av hennes konstnärliga väninnor, utan inspirerade henne till att gestalta barnet på sitt särskilda egenartade sätt.

Vera Nilsson räknas som Sveriges första kvinnliga expressionist, ett uttryckssätt som hon blev trogen livet ut. Hon anses också som en av de främsta av våra kvinnliga konstnärspionjärer och tillhör den lilla skara av svenska kvinnliga konstnärer som var verksamma i en tid då det inte var vanligt att kvinnor uttryckte sig i samhället. Hon var för sin samtid och är än idag en stark förebild för skapande kvinnor som vågar sticka ut hakan.