CECILIA EDEFALK MÖTER FRANCISCO DE ZURBARÁN

Cecilia Edefalk är inte bara en av svensk samtids viktigaste konstnärer. Hon är dessutom en helt unik tidsvandrare. Ingen tid eller plats eller person är henne för avlägsen. Vill hon någonstans, önskar hon träffa en särskild individ, ja då söker hon upp honom eller henne. Det kan gälla änglar, romerska gudinnor eller August Strindberg. Alla dem har hon fört givande samtal med och sedan förmedlat det vidare till omvärlden genom sin konst.

Denna allvarsamma målning avbildar det tygstycke som en kvinna vid namn Veronika, enligt sägnen (episoden är inte omnämnd i bibeln) ska ha räckt Jesus så att han skulle kunna torka bort svett och blod under sin plågsamma vandring på Golgata. När Veronika sedan fick tillbaka tyget fann hon ett avtryck av Frälsarens ansikte. Denna historia är ett vanligt förekommande motiv i medeltida och renässansmåleri. Då och då får man dessutom höra talas om att någon “hittat” den riktiga duken och skuggor och smuts ska frammana bilden av Jesus ansikte. Det skulle i så fall vara den enda verkliga avbildningen av den västerländska historiens mest inflytelserike man, nästan som ett fotografi. Legendens popularitet är i ljuset av det inte särskilt konstigt.

En av de konstnärer som gav sig på ämnet med brinnande intresse var senrenässanskonstnären Francisco de Zurbarán, vars visionära skildring återfinns i Nationalmuseums samlingar i Stockholm.

Som tidsvandrare har Cecilia Edefalk givetvis frekventerat de äldre mästarna och stannat upp för just denna målning. I sin version tar Cecilia Edefalk fasta på själva tygstycket och dess skulpturala form. Med stor inlevelse följer hon de symmetriska veckformationernas skuggor och ljusdagrar. Förlagan av Zurbarán är mycket sparsmakad; svetteduken upptar hela bildytan och Jesus plågade ansikte framträder tydligt i grå nyanser. I Edefalks version är tyget tomt och målningen är närmast abstrakt. Möjligen är associationen väl järv, men Edefalks målning avslöjar ett mycket intressant andligt släktskap mellan den djupt fromme spanjoren och det ryska avantgardets störste: Kasimir Malevitj. Tänk bara på hans "Svart fyrsiding" från 1915! Gudsnärvaron är påtaglig i båda dessa verk, liksom i Edefalks.

"En svetteduk" ingick i den numera legendariska utställningen på Galleri Wallner 1988, då också monumentalmålningen "Baby" visades för första gången.