Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget. Som ung konststudent bröt hon alla tabun och konventioner kring vad det innebar att vara kvinna och konstnär: ta plats, ignorera genregränser, omfamna populärkulturen, visa brösten, föra in filosofin på toaletten.
Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet och kanon. Detta har ständigt manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och ha separatutställningar på Galerie Aronowitsch. William Aronovitsch utövade med sitt galleri ett betydande inflytande på Marie-Louise Ekman. Galleriet kan i en mening sägas vara en vital del i hennes konstnärliga utbildning och utveckling. ”Vi hade hans galleri som café efter ett arbetspass, mycket trevligt. Där bläddrade man i hans böcker och kataloger och jag såg Baertling och målningarna i lagret. Från allra första början blev jag provocerad. Icke-figurativt - jag begrep mig inte på det! Jag satte igång att förhöra William: ”Vad gillar du med det här?” Han förklarade. ”Det stämmer inte vad du säger”, sa jag. Sedan fick jag en katalog, på den tiden var det riktigt fint gjort. Jag tittade på dem regelbundet men fick ingen kontakt med dem och återkom. Som en gåta jag inte kom på svaret på. Så en dag fick jag världens upplevelse. En dag kände jag starkt att jag upplevde att det var en bild av tankeverksamhet och skulle kunde vara en bild inifrån hjärnan. Hur en tanke växer fram och hur den föreställer något icke-figurativt som man inte kan fånga på annat sätt än icke-figurativt. Det var hisnande. Sedan ville jag se mer och mer och mer. Jag blev hög. Som tankesprång och tankeförflyttningar. Då var det roligt att ha dem som en sorts rum som mina figurer kunde röra sig i. Istället för stadsrum eller rum i ett hus, så gjorde jag ett rum av hans målning. Jag var noga med att i varje målning poängtera att det var Olle Baertlings bild. Alla målningar finns, jag har inte hittat på någon. Men det är mina färger som försöker likna hans, men jag har inte mätt upp dem. Jag målade av dem på mitt sätt. Efter det har jag även gjort Mondrian och Picasso, men jag hade bara svartvita böcker.”
Citatet är hämtat från ett samtal mellan Marie-Louise Ekman och Paulina Sokolow från våren 2014. "Tre Picasso-dams-monument och en Olle Baertling-tavla" är en av de femtiotvå målningar som visades på Galerie Aronowitsch, tiden som behandlas i det återgivna citatet.