Aristide Maillol började skulptera relativt sent i livet, han var redan i fyrtioårsåldern. Vid det laget hade han kämpat med sitt konstnärskap i tjugo års tid under umbäranden och fattigdom . Som ung tog det honom flera försök innan han antogs till École des Beaux-Arts. Hans passion var måleriet men rönte ingen framgång inom detta område. På 1890-talet blev han bekant med Paul Gauguin som kom att få en stor betydelse för Maillol som konstnär. Med Gauguins uppmuntran började han skapa bildvävar som väckte uppskattning och han kunde till och med anlita väverskor för en del av arbetet. Just som framgången verkade nära, drabbades han av temporär synnedsättning, vilken troligen orsakades av överansträngning. Detta tvingade honom att överge bildvävandet till förmån för det mer taktila tredimensionella skapandet. Trots att han tidigare endast sporadiskt hade studerat skulptur och i stort sett endast besatt elementära kunskaper, fann han snabbt i skulpturen sitt eget unika uttryckssätt . Häpnadsväckande raskt framträdde ett moget och fullödigt konstnärskap. Inom ett par år hade han utvecklat den motivkrets som kom att sysselsätta honom under resten av hans liv – kvinnokroppen i olika variationer.

1800-talets skulpturtradition byggde i hög grad på realism med ett stort mått av berättande, vilket även innefattade användande av metaforer, symboler och attribut. Vid sekelskiftet var Auguste Rodin den helt dominerande skulptören. Hans kraftfulla verk utmärks av vridna, nästan pinade former och kan anses som en kombination av två av den tidens stora strömningar, realism och symbolism. De flesta unga skulptörer under 1800-talets slut var under inflytande av hans konst och lärdomar. Kanske hade Maillols särpräglade konst inte funnit sin egenart, om han redan som ung sökt sig till skulpturen som uttrycksmedel och därmed också möjligen hamnat i Rodins lära. Maillols förenklade, statiska skulpturer bröt fullständigt med 1800-talet. Med sina tysta, slutna massiva former, trotsar de alla försök till tolkning. Hans mål var att konsten inte skulle vara beskrivande eller använda sig av metaforer, utan snarare skulle den representera en strävan efter förenkling av former för att uttrycka syntesen av objektet.

”When nations grow old […] art gets complicated and soft. We have to try to become young again and work in all innocence. That´s what I am trying to do. And that´s why I´ve had some success, because this is a period when people are trying to return to the primitive. I myself work as if nothing ever existed, as if I had never learnt anything. I am the first ever to make sculpture.”

Maillol dör 1944 i sviterna efter en bilolycka. Han var då 83 år gammal och hade varit verksam inom många konstnärliga grenar, som måleri, snideri, krukmakeri, bokillustration och bildväveri. Det är dock som skulptör han gjort det djupaste avtrycket i konsthistorien . Han utförde ett flertal offentliga uppdrag och vann med tiden både nationell och internationell berömmelse.

Aristides Maillols förnyelse av skulpturkonsten skapar en syntes mellan forntida mänsklig konst och den framtida abstrakta konsten. Hans skulpturer kom på så sätt att bli en skärningspunkt som binder samman konstens begynnelse med dess framtida löfte.