Kristina Janssons ”Contact” ställdes för första gången ut på Milliken Gallery i Stockholm hösten 2009. Där utgjorde den tillsammans med syskonmålningen ”White Office” utställningens centrala verk. De bägge utgår från samma bildförlaga men är utförda i olika tekniker, om ”White Office” är en målning i mer traditionell bemärkelse så är ”Contact” ett inverterat fotografi från ett tidigare stadium i ”White Office” utveckling. I samband med utställningen intervjuades Kristina Jansson i Svenska Dagbladet:

”Det är människor med i den här målningen, det var länge sedan?

–Fram till 2003 målade jag ofta människor, men det blev för mycket identifikation. Betraktarna slappnade av och tänkte – åh, det handlar om dem och inte om mig. Jag vill komma i närkontakt med dem. Då är rum väldigt effektiva, att bara gå in är en väldigt intim händelse. Det är mina rum som betraktar dig och inte tvärtom.

Ditt nya verk White Office är också en pornografisk bild.

–Pornografi är den yttersta extremen av ett betraktande, som dessutom är väldigt intimt. Jag har varit intresserad av det tomma kontoret i någon slags 60-talsmodernistisk stil, som i sin tur knyter an till resten av verken jag arbetat med. De går att likna vid husmodeller som aldrig blev byggda. Här hakar kontoret i, med det öppna landskapet där man inte har någonting att dölja. Ändå pågår där något extremt privat, snarast intimt.

Hur vill du att betraktarna ska reagera?

–Jag sätter upp fällan, eller scenen, det som händer efter det – människors känslor och reaktioner – är det mest intressanta. Men jag lämnar dem där. Sen är det svårt att som kvinna ta sig an ett pornografiskt tema, utan att det blir ett politiskt statement. Jag nöjer mig med att vrida en aning på blicken eller kameran, som oftast kontrollerats av män.
[…]

Du använder dig ofta av okonventionella metoder när du målar, varför det?

–Jag är bara ett redskap och jag underkastar mig de krav som olika målningar ställer. En av mina bilder är målad med städredskap, medan dess negativ skapades med morrhårspensel, en process som tog fyra månader. Vissa bilder har jag målat upp och ner, andra skrapat och droppat."

Intervju Erica Treijs, 14 oktober 2009.