Leander Engström kom från Hälsingland men såg sig själv gärna som norrlänning. Tillsammans med Helmer Osslund har han också kommit att bli den stora norrlandsskildraren i svensk modernism. Sin första resa till Lappland och Abiskotrakten genomförde han redan 1906, 20 år gammal, när området nyligen blivit tillgängligt genom Riksgränsbanans öppnande. Engström kom sedan att återvända till Abisko många gånger under hela 1910-talet och fick även möjlighet att köpa en enkel rallarstuga i närheten av Abiskos turiststation. Den kom att fungera som utgångspunkt för hans många vandringar i området. Under studierna vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm mötte han bland andra Isaac Grünewald. Tillsammans bestämde de sig för att resa till Paris. När Leander Engström anlände till Paris på nyåret 1908 hade Grünewald och Einar Jolin redan varit där några månader. Engström kom direkt från Lappland, där han precis hade slutfört ett beställningsverk, som gjort att han hade fått ihop pengar till resan. De studerade alla på Académie Matisse men Engström fängslades mer av Gauguins och van Goghs måleri än av Matisses förenkling. Engströms längtan efter Lappland blev till slut för stark och i maj 1910 packade han sina väskor och begav sig återigen till Norrland. Under en tid levde han tillsammans med samerna och avbildade dem i flera olika målningar.

Leander Engström var en naturmänniska. Han fascinerades av det lappländska landskapet och i starka färgklanger försökte han återge sin upplevelse av fjällvärlden. Han hade svårt att kombinera familjelivet med hustru och de två små tvillingpojkarna med sitt konstnärliga skapande och flydde upp till ensamheten och friheten i Lappland. I långa perioder valde han att leva åtskiljd från familjen för att helt ägna sig åt sitt måleri.

Lappflickan målades 1918 under en av Engströms många vistelser i Abiskotrakten. Engströms biograf Nils Palmgren har betecknat åren 1918-1919 som höjdpunkten på hans nordiska produktion (Palmgren, Leander Engström, Stockholm 1939, s 111). Hans måleri får nu strängare och fastare former, en klarhet och skärpa i teckningen och en personlig rytm i linjerna. Engström har målat samekvinnan klädd i sin traditionella dräkt, med broderad mössa och sjal. Allvarlig och försjunken i sig själv sitter hon till synes omedveten om konstnärens blick. Händerna som vilar i knäet, håller i några kvistar; ansiktsdragen är fint utmejslade. Den grönturkosa färgen som konstnären har valt till ansiktets skuggor, tas upp i den summariskt tecknade bakgrunden. Vi anar landskapets fjälltoppar och något av växtligheten. Leander Engström har på ett mycket fint sätt lyckats fånga lugnet och stillheten men också stoltheten hos den unga kvinnan.