När man stiger in i Nicola De Marias bildvärld måste man enligt honom själ lära sig att 'läsa' hans målningar och att ’titta’ på hans texter. Trots att hans kompositioner kännetecknas av en abstrakt färglyrik finns det alltid figurativa anspelningar närvarande, vilket skapar ett spirituellt och poetiskt narrativ. De Maria har i en intervju beskrivit sitt måleri som att han: "writes poems with his hands soaked in colors".

Nicola De Maria föddes i den italienska byn Foglianise 1954 och flyttade redan som ung till Turin. Efter att under en kort period ha arbetat med fotografi fann han istället sitt främsta uttryck inom måleriet. Under 1970-talet dominerades den italienska konstscenen av minimalism och konceptualism i Arte Poveras anda och måleriet hade marginaliserats av popkonstens efterdyningar. Att hänge sig till måleriet var långt ifrån en självklarhet för en ung konstnär och De Maria har senare beskrivit det motstånd den nya generationen av konstnärer upplevde.

1979 bjöd konstkritikern Achille Bonito Oliva in De Maria till den italienska neoexpressionistiska konstnärsgruppen Transavanguardia ('bortom avantgardet'). Tillsammans med Enzo Cucchi, Sandro Chia, Francesco Clemente och Mimmo Paladino blev han en av de ledande representanterna för den återuppväckelse av måleriet som skedde under 1980-talet. Medlemmarna i Transavanguardia hade som mål att återinföra fantasin, berättande och myterna inom konsten. Utöver den reaktion mot den konceptuella konsten de företrädde så samlades de fram för allt kring den livsglädje och energi som de fann i måleriet. Nicola De Maria stack ut i gruppen som den enda av medlemmarna som använde sig av ett abstrakt bildspråk, vilket särskilde honom från nyexpressionismens starka koppling till det figurativa. Istället finns det i hans målningar ett spirituellt och färglyriskt berättande språk, kärnan i De Marias konstnärskap är alltid en ren färgpoesi.