Sandro Chia ingick i den generation av italienska konstnärer som på 1970-talet valde att söka sig bort från den minimalistiska och konceptuella estetiken som var dominerande för den tiden. Som en reaktion på den marginaliserade roll det figurativa uttrycket hade fått växte en ny form av expressionism fram inom måleri och skulptur. I Italien kom denna neoexpressionism att gå under namnet Transavantguardia ('bortom avantgardet') och hade som mål att återinföra fantasin, berättandet och myterna inom konsten. Sandro Chia blev en ledande representant för denna nya rörelse och ingick tillsammans med Francesco Clemente och Enzo Cucchi i "de tre C:na" som kom att dominera den italienska samtidskonsten under 1900-talets slut.

Sandro Chias målningar och skulpturer karaktäriseras av ett djupt personligt uttryck samtidigt som den ofta innehåller referenser från konsthistorien. Inte bara förekommer ekon från den italienska renässansen som han växte upp med i sin hemstad Florens, utan även från futurismen och den antika skulpturtraditionen. Huvudpersonerna i hans kompositioner är ofta manliga figurer hämtade från mytologin och genomsyrade av en känslostark symbolism.