Att formulera relationen mellan konst och verklighet samt förmågan att fånga ögonblicket till en enhet mellan det historiska och det samtida går som en röd tråd genom Ola Billgrens konstnärsproduktion. Han har tydligt formulerat bildens språk och även försökt förstå historiskt vilken roll konsten och konstnären har i sin samtid. Hans bildkonst, speciellt från 1960-talet kan verka tillgänglig på ett mycket direkt och nästan filmiskt sätt.
Målning från 1968-69, visar en ung kvinna som sitter med ryggen mot betraktaren, en kvinna som troligtvis har huvudrollen i den större verklighet vi endast kan förställa oss. Ett starkt ljus bryter in med andra perspektiv i rummet, som på detta sätt vidgar betraktarens vision trots sin slutenhet. Den egentliga handlingen äger dock rum närmast betraktaren, där en docka slängd på golvet skapar dramatik. Barnet till höger i bild tyr sig till modern i en tveksam framåtrörelse. Är kvinnan ensam med barnet i rummet? Väntar hon på någon eller har någon just lämnat rummet? Det finns en suggestiv stämning. Verklighetstolkningen har blivit till tvivel på vad som är verklighet.
Ola Billgrens intresse för att hitta förebilder inom andra bildområden, som filmen, förde med sig en komposition med sneda perspektiv, ”inklippta” detaljer, närbilder som ”zoomats” in och övertagit huvudrollen i bilden som i övrigt endast antyder närvaron av personer. Det förde också med sig ett berättande som var både lakoniskt med en viss massmedial romantik, men också suggestivt oåtkomligt, i sina motiv, vilket kännetecknar många av hans målningar vid denna tid. Målning 1968-69 är ett exceptionellt exempel och ett mycket viktigt verk från just den tiden.