Varje målning som Mårten Andersson skapar har en alldeles egen historia, han leker med olika tolkningar och perspektiv som gör betraktaren lite rådvill och osäker.
Kulturintendent Johan Kock på Bollnäs museum skriver i en utställningskatalog från 2004 "En nordisk Chagall har använts som epitet på Mårten. Delvis rättvisande men också begränsande för den breda motivkrets Mårten arbetar med. Själv kallar han sig gärna kolorist ..."
När man läser om Mårten Andersson och studerar hans konstnärsskap inser man att det är nog precis så det är, han har gått sin egen väg och man kan egentligen inte placera honom i något speciellt fack, något som vi ofta så gärna vill. Visst förnimmer man påverkan från andra kolorister såsom Bror Hjorth, Sven Erixson och Vera Nilsson. Mårten Andersson rör sig liksom Bror Hjorth gärna bland motiv som dans, musik och framförallt hembygden. Sven Erixson skildrade realistiskt sin omedelbara närhet, Mårten Andersson väver in sin hembygd i drömmar och fantasi. Mårten Andersson förstod tidigt att det var den hälsingska allmogekonsten, skrönorna och människorna i hans närhet som var viktigast och mest exotiskt och det har han sen varierat i all oändlighet.