Intensiva färgfält som inneslutits i svarta diagonalkonturer skapar en dynamik som få andra konstnärer lyckats få fram. De svarta linjerna som är svagt bågformade, sk sabellinjer, påförde Baertling allra sist. Under 1960-talet fördes vinkelspetsarna utanför bildytan och därmed skapade han sin ”öppna form”, där funderingarna runt genomkorsade riktningar i rymden fick sin egen kompositionsform. Linjer och stora färgfält i svart karaktäriserade hans tavlor, kontrasterat mot ”baertlingvitt”, en alldels egen bruten vit nyans, och flera andra klara färger. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker. Gunnar Berefelt beskriver färgernas verkan mot varandra så här; ”Som den antagligen mest påtagliga och aktiva effekten i Bærtlings konst bör framhållas gränskontrasten, när två färger får en tillräckligt lång och distinkt avgränsning tycks de växelvis tränga in ett stycke över grannfärgens domän. Just vid gränslinjen oscillerar, flämtar, de båda färgfälten”.

Genom kontakten med Auguste Herbin i Paris, vars konstruktiva ideal blir avgörande för Baertlings utveckling, presenterades Baertling för den framsynta galleristen Denise René som tog med honom i sitt stall av konstruktivister. Från geometriska grundelement bygger Baertling upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta.