Philip von Schantz studerade först måleri hos Otte Sköld och begav sig sedan till Paris för en kort utbildning hos André Lhôte. Mellan 1952 och 1958 studerade han på Konsthögskolan i Stockholm. Under 1970-talet blev han mycket populär bland allmänheten som fann hans stilleben oemotståndliga och naturtrogna. Han använde sig av enpunktsperspektivet där perspektivlinjerna löper parallellt och själva bilden breder ut sig över bildytan, skalan är också alltid 1:1, vilket bidrar till bildernas identitet och igenkännande upplevelse. Igenkännandet av vita plåtskålar, trälårar med tryckta bokstäver eller enkla redskap som grepar, spadar, rostiga hinkar signalerade trygghet och blev snabbt oemotståndliga som bärare och kopplade till den egna uppväxten och historien.
Stillebenmåleriet har djupa rötter i en historisk tradition. Modernisterna har använt sig av stillebenet, trots sin iver att befinna sig långt före den etablerade smakens regelsystem, som ett av sina centrala motiv under hela 1900-talet. En trolig förklaring torde vara att stillebenet återger orörliga ting som kan undersökas under en längre tid. Modernisterna sökte finna ”själva bilden” och undvek det berättande och ikonografiska, många valde också att inte avbilda tingen exakt utan fokuserade på att använda dem i sitt måleri för att ge dem en realistisk betydelse.
Philip von Schantz gick emot denna förhärskande moderna tanke och kom att återblicka mot den äldre traditionen, där en skarp realism var det viktiga. Hans måleri gränsar emellanåt till ren illusionism, i konstvärlden benämnt som trompe-l’oeil. Med saklig framtoning och kristallklar realism skapar von Schantz från 1970-talet ett häpnadsväckande och fascinerande måleri som med sina rötter i historien attraherar publiken. Det började med motiv av gamla gistna fönster med spetsgardiner där man kan känna sommarvindens ljumma bris, träplankor med ådring och björkstammar som upplevs som avfotograferade och stora trälårar med frukt och grönsaker. Otroligt skickligt målat, väl jämförbart med många av de gamla mästarnas ”Nature morte” från 1600-talet, den spanske Luis Melendéz, den flamländske Osias Beert för att nämna några.

I mitten på 1970-talet kom så det stora genombrottet med bärmotiven, skopor, hinkar och ämbar till bredden överfyllda av olika bär; krusbär, smultron, blåbär, röda och svarta vinbär. Minutiöst målar han bär för bär, med tålamod och övertygelse om att sanningen är just det exakta avbildandet. I slutet av 1970-talet presenterade von Schantz en rad målningar och fem portföljer med litografier med bärmotiv. Framgången blev enorm, publiken gick man ur huse för att förvärva en litografi med bärstilleben. Med obegripligt tålamod har han gett varje bär en egen ”identitet”, de har blivit egna ”bärindivider”.