”En sinnets berusning inför naturens skönhet”
(Bror Hjorth om Gideon Börjes konst)

Som en symbol för den unika svenska 10-talsnaivismen och en storslagen avslutning på epoken, står Hilding Linnqvists ”Hjärtats sång” från 1920 (Moderna Museet). Denna berömda målning - ett av de centrala verken inom svensk 1900-talskonst och tillika ett av vårt lands mest folkkära konstverk - har tydliga beröringspunkter med auktionens verk ”Stilleben med ormbunke, blåklint och kaprifol” av den samtida konstnärskollegan Gideon Börje.

Gideon Börje och Hilding Linnqvist var - tillsammans med Eric Hallström - de främsta företrädarna för en konstriktning som har beskrivits som ”en särpräglad företeelse inom europeiskt måleri” (Gösta Lilja ”Svenskt måleri under 1900-talet”). Inget annat land kan uppvisa en motsvarighet till den svenska 10-talsnaivismen. Därmed höjer sig denna konstriktning över alla andra riktningar inom det tidiga 1900-talets svenska måleri. Som en reaktion mot kubismens skoltvång och den franskimporterade expressionismens ytfantasier och estetiska självhävdelse, reste naivismens företrädare ”ett känslans och uttryckets äkthetskrav”, vilket samtidigt gav dem en större formell frihet än någon verklighetsskildrare tidigare haft.

Sina inspirationskällor fann dessa naivister i alla konstnärliga uttryck inom bildkonst, litteratur och musik, som talade till dem med barnets sinnelag. Liksom Ernst Josephson hade de en styrka i sina barndomsupplevelser och den länge bevarade naiva synen på tillvaron, det litterära fantasidraget och den starka känslobindningen till det näraliggande, till den förtrogna miljön.

Den kanske finaste beskrivningen av naivismen står Erik Blomberg för. Redan 1924 skrev han i Ord och Bild: ”Naivismen innebär främst en inre fördjupning – från en ytlig, inlärd och mekaniserad civilisation till själens friska och ursprungliga källor. Hellre bör en känsla stammas fram än deklameras på kända konstfulla rytmer, hellre bör handen treva med linjen än löpa i flott och inlärt föredrag för att därigenom det personligt egna må uppenbaras – nytt, äkta och ärligt.”

Inför det nu aktuella verket av Gideon Börje kommer man onekligen att tänka på Blombergs ord, samtidigt som man slås av målningens stora likheter med ”Hjärtats sång”. Både Börje och Linnqvist låter sina respektive blomsterbuketter flankeras av objekt som vänder bort blicken från blomsterprakten. I Linnqvists fall är det en vit duva, hos Börje en porslinsfigurin. Man kan se dessa objekt som symboler för en förlägen ödmjukhet inför den livskraft och skönhet som existerar i något så skört som blommor. Börjes figurin balanseras på motstående sida av ett grönt blomsterblad på bordsskivan, en symbol för förgänglighet. Linnqvists duva har som moatjé en grön persikokvist samt ett litet krucifix. Här framkommer en skillnad mellan de båda konstnärskapen. Gideon Börje använder sig av jordnära symboler hämtade ur verkliga livet, medan Linnqvists objekt även har en biblisk tolkning, där duvan är en bild för Den helige Ande och kvisten och krucifixet anspelar på legenden om Adam, vars son planterade en kvist av Livets Träd på sin faders grav och där kvisten blev ett träd som sedan användes för att tillverka Kristi kors.

Genom en intressant växelverkan tycks det finnas ett symbiotiskt förhållande mellan de båda målningarna. Börjes blommor är placerade i en ljus vas på ett mörkt träbord, Linnqvist använder sig av en mörk kruka på en ljus marmorskiva. Linnqvists blommor har en jordigt varm kulör medan bakgrunden är kyligt blå. Gideon Börje å sin sida använder sig av blå blommor mot en brunaktigt varm bakgrund. Medan Linnqvists målning har en neutral, enfärgad bakgrund ställer Börje sina blommor mot en växtmönstrad tapet som samspelar med huvudmotivet. Linnqvist låter i stället några inkomponerade fruktkvistar fylla samma kommunicerande funktion.

Den samlade erfarenheten av några intensiva arbetsår utkristalliseras hos kamraterna Börje och Linnqvist i två verk som är samma andas barn. Genom sin trohjärtat valhänta framställning av den enkla vardagsverkligheten framkommer dock hos Börje ett mer ursprungligt, primitivt drag än hos den artistiskt mer medvetne och av fantasin präglade Linnqvist. Det var detta drag hos Börje som fascinerade Bror Hjorth så starkt att han författade en biografi över kollegan, där han träffsäkert beskriver Gideon Börjes konst som ”en sinnets berusning inför naturens skönhet”.