Efter att Sigrid Hjertén togs in på Beckomberga i början av 1930-talet målade hon inte under längre period. Uppmuntrad av maken Isaac, som försåg henne med penslar, färg och dukar, återvände hon så småningom till måleriet men med ett helt nytt uttryckssätt. Diagonala linjer genomkorsar målningarna och möter distinkta färgfläckar. Ofta återkom hon till motiv som hon målat tidigare men nu tolkade genom en ny lins. 1934 mådde Hjertén tillfälligt bättre och flyttade hem från sjukhuset. Nu utför hon en serie med dukar med den älskade utsikten från Stadsgården, som hon hade målat flera gånger under 1910-talet. ”Sigrid målar en ny svit lyftkranar i olika ljus, från tidig morgon till sen kväll. På samma sätt som Claude Monet avbildar hon sitt favoritmotiv under dagens alla skiftningar. Hon målar Stadsgården på ett suggestivt sätt, men det är inte några sjukdomsbilder. Sigrids bildskapande, som är så eget, finns kvar.” (Anders Wahlgren, ”Sigrid Hjertén – en av Sveriges främsta konstnärer”, Norstedt, 2008, sid 154).
Det är som om hon lever om sitt liv och sina minnen men med andra glasögon. Hon skriver själv att: ”Jag ska måla mina drömmar, lyfta mig steg för steg, för att bli frisk!” (ibid ovan sid 153).