”Bergskedjorna” har ett uttryck och ett motiv som är vanligt återkommande under Sigrid Hjerténs 1930-tal. Det är den sista perioden av hennes konstnärskap då hon enligt Elisabeth Haglund (”Sigrid Hjertén, 1995, s.169) i allt högre grad lever ”genom själva måleriet och i detta nästan omedvetna tillstånd intar hon en allt större distans till den omgivande verkligheten. Med en suverän pensel behärskar hon ett kaos som allt oftare präglar hennes jag”. I samband med sjukdomsutbrottet 1932 släppte hon på alla inre restriktioner och tillät sig att blomma ut i full kraft. Hjertén ställde ut regelbundet under hela sin karriär men under andra halvan av 1930-talet och fram till hennes död 1948 var utställningsprogrammet fulltecknat och hennes målningar visades på otaliga platser både i Sverige och utomlands.
Motiven från den här perioden framträder som drömscener, troligen minns hon de vackra landskapen i Frankrike, Schweiz och Italien, platser där hon inte plågades på samma sätt av sin psykiska sjukdom. De sneda snabba penseldragen och de mjuka pastellerna i ”Bergskedjorna” känns igen från bland annat ”Kritklippor i Bretagne” (1933) och återfinns även i senare målningar som ”Molnen svepa förbi” (1935) och ”Schweizersjön” (1935). Under den här perioden återvänder hon ofta till tidigare utförda motiv men skapar nya färgkompositioner, målningarna blir mer intensiva och utmärks av ett kreativt driv. ”Bergskedjorna” är en inspirerande målning och ett utsökt exempel på Sigrid Hjerténs inre landskap.