"Den yttersta dagen" tillkom efter en vistelse i Florens 1970. Tommy Östmars dåvarande hustru arbetade med ett projekt att rädda konstföremål efter de kraftiga översvämningarna av floden Arno. Det tycks som om figurerna på målningen har gripit tag i det som de verkligen vill ha med sig på den vidare färden. Om man så vill, ett humoristiskt perspektiv på konsekvenserna av naturens krafter. Olle Granath skriver om Tommy Östmars konstnärsskap i boken: "Ett annat ljus, svensk konst efter 1945", sid 168. "För Östmar är humorn en allvarlig sak, allför allvarlig för att överlämnas åt ett eventuellt anekdotiskt innehåll. Han har i stället försökt finna plastiska uttryck för både en överdådig humor och ett sanslöst raseri som ibland kan vara svåra att skilja från varandra. Det oanständiga, otroliga och groteska förenas i en vild balett som också innefattar de våldsammaste deformeringar av de deltagande kropparna. Gycklet får en mörk och desperat ton när han avbildar ett våld som samtidigt tycks ha en renande funktion. Råsoparna gör rent hus med auktoritetstro och tillkämpad hänsyn. När han däremot avbildar Rembrandt och Hokusai hukande över sina ritblock eller de glatt mumsande medlemmarna av Böcklingätarsekten spelar gycklet försonarens roll. Det hemlighetsfulla och onyttiga med dessa handlingar är Östmars försvar mot nyttans och konventionens terror. Hans vapen mot den är farsen." Som Tommy Östmar själv sagt;". Naturligtvis är bilderna sprungna ur vardagslivets vidbrända gröt, för trånga skor, törst och politisk ideologi"