Ilhan Koman utbildade sig på Konstakademien i Istanbul, på Académie Julien och Ecole de Louvre i Paris. 1958 flyttade han till Sverige efter att under några år ha undervisat vid Akademien i Istanbul. I Sverige blev han professor vid Konstakademien i Stockholm, där han undervisade fram till sin död 1986.
Koman experimenterade under hela sitt liv med olika media, stilar och tekniker. Han skapade skulpturer som var såväl figurativa som nonfigurativa, statiska och optiska, vissa enbart estetiska, andra praktiska. I början av 1960-talet när han kom till Sverige skapade han några av sina främsta verk. Denna period, som Koman själv kallade sin "järnålder", blev början på hans internationella karriär.
Vare sig han arbetade med järn, plast eller trä så var Komans drivkraft att hitta materialets inneboende möjligheter och ta till vara på dem. Hans verk är ofta en kombination av vetenskap och konst. Noggranna uträkningar med matematiska formler föregick dem.
I Västvärlden är antagligen de dansande dervischerna de mest kända sufiska trosutövarna. En dervisch är en medlem i en sufisk orden, och snurrandet - "dansen" - är ett sätt att uppnå religiös extas. I det aktuella katalognumret, "Derviş/Dervish-Vandrande Gubben", har Koman av trä skapat en närmast kinetisk skulptur som när man rör vi den börjar ”dansa”. Francoise Ribeyrolles-Marcus skriver och återger Ilhans egna citat; "1970 gjorde Ilhan några träskulpturer som kunde bringas att "vandra" när de placerades på ett sluttande plan. Han kallade dem därför Vandrande Gubbar. De består av ett llångt, fyrkantigt trästycke, som från ena änden är uppsågat i ett rutmönster till omkring 3/4 eller 4/5 av längden. 'Sättet att 'vandra' blev för varje 'gubbe' högst personligt, beroende på dels uppsågningens djup (3/4, 4/5 etc.), dels det aktuella virkets egenskaper. Efter att ha sågat upp benen tvingade jag dem isär med rätvinkligt applicerade träribbor, varvid skulpturens bottenprofil kom att teckna en svag konvexitet. Detta gjorde att skulpturerna 'vandrade' när de placerades på ett sluttande plan. Jag utnyttjade därvid en av träets specifika egenskaper, nämligen dess latenta flexibilitet. Skulpturen kan sägas bygga på träets själva väsen, eftersom den är född ur den spänning som bildas då träet tvingas att röra sig - trots att trä vanligen brukar uppfattas som ett fast material'".
Koman bodde med sin familj i en ombyggd tvåmastad skonare med namnet Hulda som låg vid Drottningholm, där han också hade sin ateljé. Koman har utfört många monumentala skulpturer såväl i Sverige som i utlandet, mest kända för den svenska publiken är "From Leonardo to?" som står utanför Arkitekthögskolan (1971)," Portal" (1984-86) vid City Terminalen.