Mellan åren 1915-1919 utgör hemmet på Katarinavägen och utsikten därifrån en stor del av Sigrids Hjerténs motivvärld. Dit hade paret Hjertén/Grünewald flyttat, efter en kort sejour vid Kornhamnstorg, när de kommit tillbaka från Paris 1911. Hjertén tillbringade mycket tid hemma och maken var den som reste för att ordna utställningar för de hemkomna Matisse-eleverna. Förutom de många och kärleksfulla skildringarna av sonen Iván som Hjertén målar under dennes småbarnsår, tillkommer i hemmet och i ateljén under denna tid en rad kraftfulla och färgsprakande skildringar av staden utanför. Hon sökte ett eget måleriskt uttryck och hade under studietiden hos Matisse fått stöd i sin glädje för färgen och för friheten att fritt komponera utan krav på en akademisk hållning.

Utsikten var hänförande över Stockholms ström och Stadsgårdskajens folkvimmel och myller av båtar och människor. Utsikten blev Sigrid och Isaacs främsta och mest älskade motiv under hela deras konstnärskap. Utanför hemmets fönster växte den moderna staden fram. I Stockholms inlopp gick båttrafiken tät med både svenskt och utländskt flaggade fartyg och Stadsgårdskajen uppvisade ett oavbrutet myller av hamnarbetare som avlöste varandra, lyftkranar i ständig rörelse, godstrafik på järnvägen och vanliga människor som tog sig till och från sina bostäder på Södermalm.

Trots den faktiska skildringen av stadens händelser arrangerar Hjertén det hon vill avbilda och komponerar sina motiv såsom hon själv önskar. Precis som i porträtten av sonen placerar hon gärna objekten diagonalt eller perifert på duken. Detta skapar förskjutna vinklar och perspektiv som speciellt i målningarna med utsikt från Katarinavägen ger en hisnande känsla. Konstnärsvännen Carl Palme skriver i en utställningsrecension i samband med den Baltiska utställningen 1914; "Det är från sina ateljéer högt ovanför Stadsgården som dessa målare sitta och se snett på det vackra Stockholm. Snedteckningarna spela tydligen en stor roll i dessa målares dogmatik, de tjänta troligen ett stort konstnärligt syfte, men för övrigt synas mig dessa tavlor ha mycket stora förtjänster i färganslaget”.

År 1918 deltar Hjertén med 167 verk i den betydande Expressionistutställningen tillsammans med maken Isaac och Leander Engström på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Utställningen blev en fantastisk manifestation för modernismen och expressionismen och väckte stor uppmärksamhet och publiken var positiv.

”Det blå lokomotivet” är ett glädjefyllt verk som knyter an till den starka expressionism som Hjertén med sitt måleri bottnade i. Den klart lysande rosa bakgrunden står i kontrast med den orangeprickiga gardinen, som ramar in målningen, och den klarblå kulören på lyftkranen och röken som ringlar sig uppåt i bilden, diagonalt i förgrunden drar en häst stolt en vagn med last. Med sin osvikliga känsla för färgen vågar Hjertén ta ut svängarna och ställer djärvt högt uppdriva rosa toner mot gult i olika nyanser. ”Hon arbetade snabbt och la färgerna direkt på duken utan att först blanda. Visste ofta från början hur bilden skulle ta sig ut på duken.
”Du är förbaske mig den finaste kolorist som någonsin funnits. Allt annat blir lamt bredvid!” skrev maken Isaac.” (Antik & Auktion, Christina Linderoth-Olson, 27 februari 2018)

Att Hjerténs verk från 1910-talet uppvisar en stark påverkan från Matisse fauvism är oomtvistat men hon influerades även mycket av Cézannes. Hjertén var intellektuell och till skillnad från många av sina svenska konstnärsvänner och kollegor i Paris talade och läste hon franska. Redan 1911 publicerade hon konstteoretiska texter i svenska konstskrifter, där hon bland annat introducerade Cézannes teorier. ”Teckningen och färgen äro aldrig tydligt åtskilda, i samma mån man målar, tecknar man: ju högre färgen når i harmoni, dess exaktare blir teckningen. När färgen är på höjden av rikedom är formen i sin fullhet. Motsättningarna och samverkan mellan tonerna, det är hemligheten av teckning och form.
/…/
Hans (Cézannes) oförmåga att i början av sin studietid fullborda ett arbete, trodde vännen Émile Zola berodde på bristande energi, då det i stället berodde på kännedomen av de egna kunskapernas otillräcklighet och omogenhet. Här ligger nerven i den moderna uppfattningen för första gången klar och tydligt: att icke göra mera på en sak än man har kunskap till, och icke medelst hopsåsande av en fond eller anbringandet av en glansdager få den att se ”färdig” ut”. (Ur Paul Cézanne. Något om hans liv och verk. 1911).

I ”Det blå lokomotivet” är motivet kraftigt stiliserat, nästan abstraherat, endast själva essensen, kärnan av elementen finns kvar. Allt oväsentligt är borttaget och reducerat. Målningen är målad för nästan 100 år sedan men än i dag uppfattar vi den som en modern och djärv målning. Sigrid Hjertén var modig och vågade gå sin egen väg, såväl som konstnär och kvinna. I ”Det blå lokomotivet” står hon på kulmen av den svenska modernismen.