Mårten Castenfors beskriver i sin essä ”Lena Cronqvist och det absolut nödvändiga”, SAK 2003, konstnärens måleri på 1990-talet som måleriska framställningar av små figuranter. Det är unga flickor som grimaserar i en värld av växtvärk, spelad oskyldighet och barnslig grymhet. ”1990-talets flickor vänder och vrider envetet på dockor och katter: de badar, dränker, stryper och bäddar med samma sorgmodiga välbehag.”

Flickorna, med sin trotsiga och allvarliga uppsyn, tycks placerade i en vuxenlös miljö där deras till synes oskyldiga lek är laddad med dunkla undertoner. Parallellt med att flickorna blir mer och mer vanartiga i måleriet finner motiven även sin tredimensionella form i Cronqvists skulpturer av terrakotta och brons. I såväl stor som liten skala utstrålar de små gestalterna psykologisk trovärdighet, självständighet och styrka. De styr och ställer och härskar över sin egen värld må det vara en sten, en balja eller ett vatten.