Stolar har ofta förekommit som motiv i konsten, oftast med en symbolisk innebörd. Vincent van Goghs expressionistiska stol från 1888 var en bild av van Gogh själv, trasig, enkel och försedd med en pipa.

Evert Lundquists stol är däremot bara en stol, en form, en studie av ljusreflexer. Den väcker just därför vår nyfikenhet och vårt intresse. Många av målningarna röjer en benägenhet att vara så enkla och klara som möjligt, att riktigt stå på jorden. Stolen har istället ett dramatiskt uttryck: genom det ur fonden framvällande starka ljuset har stolen fått karaktären av en vision. Lundquists penselskrift vittnar skenbart om ett häftigt och spontant drivet måleri, men troligen har hans vakande ögon vilat länge på målningen och väntat in de möjligheter som låter sig manifesteras i bilden. Han målade för övrigt ytterligt långsamt.

Genom sitt visionära och samtidigt nästan utmanande enkla måleri blev Evert Lundquist en av de mest mest betydande konstnärerna i sin generation.

Han beskrev själv sitt arbete på detta målande sätt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.”