Ur Anna Brodows recension i SvD av utställningen på Norrköpings konstmuseum 2003:

"Barbro Östlihn målade hus. Hon var fascinerad av stadsrummets plana fasader och dess många arkitektoniska motiv. Här kunde hon lyfta fram ett krön eller ett fönster i en byggnad och låta det dominera duken i en stiliserad form tills det liknade ett tecken. Rivningshysterin på 60-talet i Stockholm och på Manhattan lämnade kvar hus med synliga spår av rivna byggnader. Här utgick hon från fotografier och målade strama kompositioner med vittring av postmodernism. Under de sista åren av sitt liv gjorde hon uteslutande abstrakta verk i en mönsterteknik som är karaktäristisk för henne.

Utställningen löper kronologiskt från de första verken i början av 50-talet till popkonsten och New York-fasaderna under 60-talet och det abstrakta måleriet från 70-talet och framåt. Hennes konstnärskap är synnerligen konsekvent med återkommande motiv och tekniker, bland annat den mönsterteknik hon använde som starkt påminner om färgad linnedamast."