Om du stannar till en stund, låter blicken fokusera på Ola Billgrens till synes abstrakta röda målning, så ser du snart att detta är en målning föreställande två män vid havet. När detta motiv stod färdigt gick konstnären dock gått över det med en färgskrapa och la till den blodröda färgen. Med detta reducerande av den ursprungliga bilden och med tillägget av det röda skapar Billgren en målning som via uppbyggande och reducerande processer funnit sin slutgiltiga form. Målningen bär också både på närvaro och avstånd, också det frambringat av den måleriska tekniken. När den dallrande röda färgen stannat framför betraktarens ögon framträder bilden av de två männen.
Konsekvent, alltifrån 1960-talets nyrealism och fram till sin bortgång, använde sig Billgren av fotografiet i den skapande processen. Begagnandet av fotografiet skilde sig dock åt genom åren och var en del av en ständigt föränderlig arbetsmetod. Så här skriver konstnären själv i katalogen som åtföljde utställningen ”Studier i rött” på Moderna Dansteatern i Stockholm, 1995, samma år som ”Män vid havet” målades.

”Det röda är för mig en ”ny” färg, en färg med dimensioner som jag trots mitt förflutna inte kan påstå mig ha föregripit med min insikt – den har förändrat allt. Och allt jag kan säga om för att varaktigt förankra den i min personliga historia, är att den var min favoritfärg under en lång tid enligt ett barns mått och att det har velat sig så att den förenats med den bildform som kanske fascinerar mig mest, den fotografiska. […]
Om sammanslagningen av det röda och det fotografiska är att säga att den inledningsvis skedde oförpliktigat men senare kom att tillerkännas en djupare syftning. I början gjorde jag mest abstrakta röda målningar och ibland figurativa. Den publika desorientering som denna blandning tillsammans med målningarnas genomgående diffusa karaktär resulterade i fick mig att inse nödvändigheten av att välja, något som också hade sin etiska betydelse. Jag frågade mig vilket måleriskt tilltal jag med störst berättigande kunde knyta till det röda och fann att det var avbildningens tilltal. Och jag tror att det är begripligt.”