Olle Baertlings unika konstnärskap öppnar varje år ögonen på nya konstsamlare som finner hans "öppna form" tilltalande och suggestiv. Liksom många andra konstnärer upplevde han ett motstånd, länge var han i Sverige "den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla", trots att han till skillnad från många samtida konstnärer nådde långt utanför sitt hemlands gränser under sin livstid.

Baertlings måleri utvecklade sig från 1940-talet från det figurativa, steg för steg mot det nonfigurativa. När gränserna efter andra världskriget öppnades sökte sig Baertling, som många andra, till den nya konstens jaktmarker – Frankrike. 1950-talet var hans viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med de nya konstnärliga vindarna på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade honom i sitt ”stall” av konstruktivister”. Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. Från geometriska grundelement bygger han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och "den öppna formen" föds. I begreppet "den öppna formen" strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta.

Linjer och stora färgfält i svart karaktäriserade hans tavlor, kontrasterat mot "baertlingvitt", en alldeles egen bruten vit nyans. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker.