Ola Billgren, 1940 -2001 blev under sin verksamma tid den svenska konstnär som först och tydligast formulerade relationen mellan konst som språk och verkligheten. Han har kallats både teoretiker och sensualist och kunde i sina verk fånga det historiska och det samtida i en och samma bild.
Efter den fotorealistiska och experimenterande tiden på 60- och 70-talen överväldigades han på 80-talet av det romantiska måleriet i stora dukar i impressionistisk färgskala.
Enligt titlarna var det stora stadslandskap som växte fram långt där inne under färgen. Vi ser staden som abstraktion eller dröm och endast anad genom känslan och stämningen som dröjt kvar. Perspektivet avlägset och snett uppifrån, sett från ett flygplan på väg ner som just kommit genom ett moln.
Ett måleri som liksom musiken frammanar en specifik känsla under en given tid och som låter betraktaren/lyssnaren med sin egen fantasi lägga in sina bilder, passioner och drömmar. Staden och landskapet blir allt tydligare och starkare hos åskådaren, varefter processen fortskrider i tiden.
Ögats begränsade synfält hindrar blicken som inte klarar av att tränga igenom färgen så som känslan kan. Med konstens språk öppnas andra vägar in i måleriet och bilden än enbart synen förmår.

Den vita staden lockar oss bakom sina slöjor.

Monica Nieckels