Inger Ekdahl var en de första kvinnorna i Sverige som arbetade med nonfigurativ konst. Hennes skapande gick från rytmiska stänk till optiskt raffinerade formspel. Med raka linjer och geometrisk precision satte hon bildernas yta i rörelse.

Ekdahl föddes i Ystad 1922 och bröt med sin borgerliga uppväxt när hon bestämde sig för att bli konstnär. Efter att ha träffat sin man, konstnären Erik H Olson, studerade hon för målaren Isaac Grünewald och Otte Sköld. Men det var parets resor i Europa, till Schweiz, Italien och Frankrike som blev avgörande för hennes konstnärliga utveckling.

Som en del av avantgardescenen i 1950-talets Paris mötte hon såväl konkretismen med dess sakliga färgfält, som den informella konstens dragning åt det spontana och upplösta. Än viktigare var influenserna från den amerikanska abstrakta expressionismen, där konstnärer likt Jackson Pollock och Lee Krasner droppade och stänkte färg över duken. I motsats till deras spontana action painting, som vibrerade av nervig energi, byggde Inger Ekdahls teknik redan då på noggrann planering.

Ekdahl täckte dukar och masonitskivor med vitt, blått eller svart och lät sedan lackfärg rinna och droppa mot underlaget. Resultatet påminner ibland om komplexa, intuitivt framvuxna sol- och stjärnsystem. I Paris mötte de även konstnärer som Jean Arp och Victor Vasarely som inspirerade till hennes geometriska men visuellt lekfulla kompositioner, som kom att bli hennes kännetecken under 1960-talet. Verk som utmanade ögats uppfattning av yta och djup, perspektiv och volym genom svindlande grafiska mönster.

Ekdahl dog 2014 och hennes konstnärliga kvarlåtenskap donerades till Ystads konstmuseum. I och med hennes bortgång har hennes konstnärskap aktualiserats med ett flertal utställningar, senast tillsammans med Ragna Bley på Malmö konsthall i år.