"Första gången jag såg målningar av Olle Bonniér var 1947. Det mötet förändrade, som man en sliten klyscha säger, mitt liv. Jag blev totalt förförd. Där fanns en högspänning och idérikedom som tilltalade en sjuttonåring som följde svenskt konstliv och som i all tysthet själv målade. Va var detta? För att ta reda på det, kopierade jag några målningar av Olle och trodde att jag på detta sätt skulle komma hemligheten på spår.

Det skulle ta trettio år innan jag träffade Olle, efter att under dessa år ha bott mycket nära varandra i Vällingby. Var gång jag varit på biblioteket gick jag förbi Olles ateljé och tänkte att där, just där, tio meter ifrån mig, skapas just nu ett av dessa underbara verk. Under dessa år målade Olle en vägg i Svenska Bostäders entré till postkontoret i Vällingby, där stannade jag alltid upp och fyllde mig med energi inför det egna målandet. Senare fick jag överta en ateljé i Vällingby som Olle tidigare arbetat i. Jag följde honom i hälarna så att säga.

Tänk att behöva åka ända till Mexico för att träffa Olle Bonniér! 1977 var jag med på en svensk utställning på Mexico Citys Moderna Museum. Lage Lindell och jag åkte dit för att övervara vernissagen. En dag, tro mig eller ej, mötte vi Olle Bonniér. "För fan, där kommer ju Olle" sa Lage och sedan den stunden har även jag varit Olles vän.

Några år senare gjorde Olle en utställning på Galerie Aronowitsch på Strandvägen i Stockholm. Han visade då sina mexikanska "Maya-arbeten", vilket för mig blev lika omtumlande möte som det första mötet 1947.

Jag har under vår vänskap mer eller mindre förstått att Olle inte är en av oss, han är något mer än bara konstnär, han är fylld av trolleri, han är schaman och i förbund med för oss okända krafter. Ofta har jag varit rädd att Olle ska flyga för högt, för nära solen och likt Ikaros störta i havet, men Olle har tydligen ett trollvax som gör att hans vingar inte smälter av solens hetta. I bland tänker jag, "nu Olle flyger du jävligt nära solen, ta det lite lugnt", men det språket tror jag inte Olle förstår.

Kanske en bidragande orsak till min tillgivenhet för Olle och Olles verk är att vi båda stått på Solpyramidens topp och upptäckt det femte vädersträcket".

Stockholm i september 1997,
Nils Kölare