Göteborgskolorismen är idag synonym med en handfull färgstarka, expressiva konstnärskap dit bland andra Ragnar Sandberg, Ivan Ivarson, Åke Göransson och Inge Schiöler räknas. Karaktäristiskt för gruppen är den sinnliga, nästan lidelsefulla koloriten där just färgen är primär som expressivt uttryck. Det handlar om konstnärskap tätt sammankopplade med västkustens salta klippor och landskap likväl som med många internationella influenser.

Inge Schiölers liv och måleri är starkt integrerade. Han växte upp i Strömstad, utbildade sig på Slöjdskolan och blev endast 18 år gammal antagen som elev på Valand i Göteborg, där han studerade för Tor Bjurström. Studieresorna gick till både Frankrike och Spanien där han umgicks med konstnärskollegor såsom Erling Ärlingsson, Karin Parrow och Ragnvald Magnusson. 1931 flyttade han till Stockholm under beskydd av Gösta Olson på Svensk Franska konstgalleriet. Han hyr ett ateljérum på Urvädersgränd i Stockholm och kommer i kontakt med konstnärer som Albin Amelin, Sven Erixon, Otte Sköld, Hilding Linnqvist, Gideon Börje och Bror Hjort. Stockholmsvistelsen avbryts dock av Inge Schiölers alltmer tilltagande psykiska ohälsa och i mars 1933 ser familjen till att han återvänder till Strömstad. Här får han disponera en ateljé i stadens rådhus. Men den unga konstnären mår psykiskt allt sämre och i oktober 1933 diagnostiseras han med schizofreni. Han vårdas på sjukhus ända fram till 1960. I långa perioder är han helt apatisk och overksam och när han väl börjar måla igen är det i liten skala. Under samma period visas dock hans verk på olika utställningar och ett erkännande växer fram. Utställningsverksamheten och försäljningen sköts av Gunnar Hjorthén på Galleri God Konst i Göteborg och tack vare framgången kan familjen 1956 bygga ett hus åt Inge Schiöler på Syd-Koster, ett hus som kom att få avgörande betydelse i Schiölers liv.

Med utgångspunkt från just detta hus och dess omgivningar utvecklade Inge Schiöler sitt fortsatta konstnärskap. Motiven hittade han i naturen och det omgivande landskapet. De glittrande havsvikarna, trädgårdens blomsterprakt, de saltstänkta klipporna försåg honom hela tiden med nya uppslag. Av målningarnas titlar framgår att han ofta brukat sin motorbåt i jakt på nya motiv; Syd- och Nord Hällsö, Öddö, Trollholmen, Nord-Långö, Holmen Grå och Nord-Koster är öar han besöker. Färgstyrkan stiger med markanta och ibland dominerande inslag av ultramarin, smaragdgrönt och violett. Hans skapande är intensivt, oplanerat och spontant. Han använder sällan staffli, utan stöder antingen duken mot något eller lade den direkt på marken. Ofta tillkom flera bilder från en enda båtfärd. Han spände linor tvärs över ruffen för att hänga dem på tork och flera av dem blev bokstavligen saltstänkta under hemfärd i hårt väder. Han tvekade inte när han utförde sina målningar och han ändrade aldrig sina målningar i efterhand. Om han inte var nöjd ”kan han ta om motivet en annan gång”, skrev en vän.