"Även Sisyfos går tillbaka på en "bagatell". En jämförelse mellan den målningen och Utan titel kan ge en aning om hur varierad Rodhes sena formvärld är; de två bilderna är ju inte särskilt lika. I vad han för närvarande gör förnims ekon ur hela hans tidigare produktion, utan att det för den skull rör sig om någon inventering av det förflutna - en sådan inställning vore honom helt främmande. Han låter bara sina samlade erfarenheter välla fram som ett fritt flöde, improviserat, jazzigt - och man kommer också att tänka på den musiker som Matisse citerar just i JAZZ: - "I konsten tar det sanna, det verkliga vid först när man inte längre förstår vad man gör, när man glömt vad man kan..." (Rodhe har jämt tyckt mycket om det citatet.)

Om Sisyfos är ett förtäckt självporträtt så måste man - som Camus - tänka sig Sisyfos lycklig. På målningen ser man honom rulla sin sten. Han skymtar fram som ur en fixeringsbild - man kan börja med att se den gröna fläcken i nedre hörnet som hans fotblad, sedan ser man mer och mer.

Thomas Millroth, "Lennart Rodhe", Atlantis, 1990, sid 118.