I musikens förtrollade värld vandrar mannen och kvinnan tillsammans och håller varandra hårt i handen. Genom porten i den ljusa muren kommer de, rör sig rytmiskt framåt i takt till tonerna de tillsammans skapar i musikens oändliga värld. Waldemar Lorentzon och hans kusiner Erik och Axel Olson gjorde en förunderlig resa för några pojkar födda i Halmstad kring förra sekelskiftet. Från den lilla provinsiella staden i norr tog de sig, med begåvning, nyfikenhet och säkert en stor portion äventyrslusta, till Paris och fick där gå i lära hos den tidens främsta modernistiska guru: Fernand Léger. Gösta Adrian-Nilsson, en av sin tids modigaste och mest originella svenska konstnär vägledde dem. Det måste ha varit omskakande och omvälvande. Men de unga männen ville något mer. En fri och lekfull behandling av färg och form räckte inte för att stilla längtan efter ett måleri som beskrev deras visserligen alltmer vidöppnade, men samtidigt brutalt sönderfallande värld.
Det metafysiska måleriet med Giorgio de Chricos ödesmättade och symboltunga tematik öppnade upp för dem, särskilt för sökarna Erik Olson och Waldemar Lorentzon. Inspirerade gjorde även Marc Chagalls drömlika sekvenser men naturligtvis var det Salvador Dalís inre fantasivärld som skulle bli den stora ögonöppnaren och inspiratören. Ett symbolladdat språk för tidens tunga och oroväckande underströmmar. Det var inte bara bildytan i måleriet som vändes på ända med kubismens och modernismens genombrott. Ingenting tycktes längre vara alldeles säkert eller konstant i trettiotalets Europa. 1938 är ett av de mörkaste åren världen sett dittills. Det kokar i Tyskland, Sovjetunionen är en isolerad jättekoloss styrd med Stalins järnhand och i Spanien rasar ett ohyggligt inbördeskrig. ”Den lyckliga promenaden” är en motvikt till detta mörker. Lorentzon hade i grund och botten ett ljust sinnelag och målningen skänker betraktaren tröst i form av musik under denna svåra tid.
I ”Den lyckliga promenaden” är gränserna mellan vad som var fantasi och verklighet, mellan det medvetna och det omedvetna, mellan drömmarnas världar och vardagens realiteter, utsuddade. För Lorentzon innebar de surrealistiska influenserna ett nytt kapitel i hans mångfacetterade skapande. Halmstadgruppens medlemmar hade under det tidigare decenniet varit med om att föra den modernistiska rörelsen vidare i Sverige. Efter att Lorentzon och hans konstnärsvänner i Halmstadgruppen passerat såväl den sena kubismen som den konkreta konsten under trettiotalets första år, var de mer än redo för nya strömningar och influenser. Surrealismen låg i tiden och kom för dem alla därmed som en befrielse, den passade deras livshållning och temperament, tidigt hade de alla fascinerats av det fantastiska och irrationella. Halmstadgruppen kom dock att tolka och utveckla surrealismen på sitt alldeles eget sätt och utvecklade ett måleri där kontakten med det halländska landskapet och naturen alldeles särskilt förbinder deras måleri till hemlandet. Målningen ”Den lyckliga promenaden” är svensk surrealism när den når sin absoluta höjdpunkt.