Under pojk- och ungdomsårens frilufts- och jägarliv på Uppsalaslätten utvecklade Bruno Liljefors en naturkänsla av enastående slag. Medan han detaljstuderade landskapet och djurlivet in i minsta skrymsle och vrå fick han samtidigt upp ögonen för de stora sammanhangen. Att den svenska naturen, all sin skönhet till trots, var en plats där kampen för tillvaron ständigt utspelade sig var, inte minst på 1880 och -90-talen, ett aktuellt samtalsämne sedan Darwin publicerat sina epokgörande utvecklingsteorier. Sina direkta upplevelser av naturen som en enda stor organism var något som Liljefors livet igenom sökte gestalta i sin bildkonst. Professorn i konstvetenskap vid Uppsala universitet Allan Ellenius har omnämnt att Bruno Liljefors icke blott var en framstående djurskildrare utan också i sin konst belyste "de vidare sammanhang, som är förknippade med naturen som livsrum med existentiell färgning".

I "Bruno Liljefors", 1960, skriver konsthistorikern Bo Lindwall, tillsammans med konstnärens son Lindorm Liljefors, följande om Bruno Liljefors relation till katter:

"Under hela livet framskymtade hos Bruno Liljefors hans beundran för katten och kanske i synnerhet den gråstrimmiga vildkatten. Dess blixtsnabba reaktion, dess explosiva aktion vid fångandet av bytet, trots våldsamheten utfört med exakt precision och yttersta behärskning, fascinerade honom. Han tjusades av djuret som i årtusenden levt samman med människan och som ändå hållit sin vilda skepnad och natur så fullkomligt intakta".

Liljefors skildrade följaktligen inte djurens liv som någon idyll. Samtidigt såg han heller ingen grymhet i den jakt som de förde på varandra, den ingick för honom som ett naturligt led i deras kamp för tillvaron. Han förmänskligade därför heller inte djuren, vilket annars var vanligt inom konsten vid den här tiden, i Liljefors målningar tillskrivs djuren aldrig några känslor, som rätteligen i stället hörde hemma hos betraktaren.