Solna kyrka är en försvarskyrka. Äldsta delen, rundhuset, härrör från senare delen av 1100-talet. Till detta rundformiga mittparti ansluter sig ett vapenhus i söder, Under Magnus Gabriel de la Gardies mecenatskap fick kyrkan stora delar av sin inredning. Kyrkan reparerades 1673–1674 då bland annat västportalen tillkom. Denna skulpterade portal, utfördes till Karlbergs slott 1637, men flyttades hit 1674. 1708 uppförde drottning Ulrika Eleonora det Poluska gravkoret. Hon bekostade även den nuvarande tornhuven, som tillkom efter branden 1723. Det Langeska gravkoret uppfördes på 1780-talet. Västsidan försågs med en numera borttagen trappgavel trap i samband med reparationer 1872.

Fahlcrantz ställde 1826 ut två målningar på konstakademien med motiv från Solna kyrka beskrivna som ”Utsigt af Kyrkogården vid Solna” (nr. 20) respektive ”Utsigt af Solna Kyrkogård” (nr. 25). Den aktuella målningen är på baksidan märkt nr. 2 varför den troligtvis är identisk med den senare. Fahlcrantz utförde minst fyra målningar med motiv från Solna kyrka. Utöver de två målningarna utställda 1826 ställde han ut två målningar med detta motiv på konstakademien 1845 (nr. 8 "Utsigt af Solna Kyrka” och nr. 9 "Utsigt af Solna Kyrka 1819”) samt en 1850 (op. cit.). Målningen utställd 1850 var enligt katalogen utförd 24 år tidigare, således 1826, varför den troligtvis är identisk med en av de två målningarna utställda detta år. Att den aktuella målningen är utförd 1826 och inte 1845, framgår av en kopia i akvarell efter målningen av Anders Abraham Grafström (1790-1870), op. cit., utförd under dennes verksamhetstid i Stockholm 1830-32 (se fig.).

Fahlcrantz målningar bygger på noggranna verklighetsstudier. Trots detta anpassar han i sista hand verkligheten till romantikens bildspråk. Syftet är alltid att låta landskapet förmedla en stämning. Dock avhöll han sig ifrån att närmare fixera något mer litterärt eller filosofiskt innehåll. Det är betecknande att en av den tyska romantikens centralgestalter, landskapsmålaren Caspar David Friedrich, enligt vad P. A. Atterbom berättat i sina Minnen, 1817-19, fann för litet ”symbolisk betydelse” i Fahlcrantz landskap.