Rolf Hanson tillhör generationen svenska konstnärer, födda i början av 50-talet, som började på konsthögskolorna under 70-talets allra mest estetikfientliga tid. Tillsammans med Max Book, Johan Scott, Jarl Ingvarsson med flera debuterade de som en motrörelse till en våg av politiska budskap och icke-kommersialism i konsten. Deras djärva och individualistiska måleri genomsyrade 1980-talet som även blev konstsamlarnas decennium. Finansmannen Fredrik Roos var en av de samlare som tidigt förvärvade flera av Hansons verk direkt från konstnären.

Hansons konstnärskap har sina rötter i den nationalromantiska landskapstraditionen, senromantiken och symbolismen medan hans teknik och uttryck är starkt färgat av 1950-60 talets nydanande mäktiga måleri. Konstens strålkastare hade flyttats från Paris till den nya världen och amerikansk action-painting fick internationella konsekvenser. I Hansons måleri finns en glödande abstrakt expressionism som i kombination med tavlornas stora format nästan överväldigar betraktaren.

Ända sedan den första stora separatutställningen på Moderna Museet i Stockholm 1985 har Hansons måleri genererat intresse. 1988 blev han utsedd att representera Sverige på Venedigbiennalen och 1995 var det dags för nästa museiutställning, nu på Rooseum i Malmö, där Lars Nittve var chef och curator. Den följdes upp 1998 av en utställning på Kunsthalle Düsseldorf. 2006 följde ännu en museiutställning, denna gång på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Rolf Hanson är idag en av det svenska konstlivets mest betydande konstnärer i sin generation och 2021 öppnade ”Rolf Hanson Retroactive” på Artipelag utanför Stockholm. Det är den mest omfattande utställningen hittills med Rolf Hansons konst, inkluderande fyra decenniers verksamhet.

Lars Nittve skriver i förordet till Retroactive:
”Jag tänket på Rolf Hansons färger. Vad är det som gör att man alltid känner igen en målning av Hanson – trots att de rent ytligt kan se olika ut? Ofta abstrakta, rytmiska, på något sätt genompusslade, genomknådade, men ibland som vi sett också skevt figurativa, märkvärdigt haltande, men ändå hela? Färgskalorna kan, som vi har konstaterat, varieras från det nästan monokroma, kanske tungt, mörkt röda som triptyken ”Beoumga (1991), till fullkomligt färgsprakande färgfyrverkerier. Men det finns ändå någon form av röd tråd från ”Woolai” till sentida skönheter som ”Hic et Num” 2015 och ”Hic et Num” 2013. Visst kan man känna igen en förkärlek för vissa färger som guldockra och kanske olika nyanser av blått, eller oxblodsrött, men mest handlar det om tonaliteten i olika ackord? Återigen denna jazz?”

Målningen ”Ombounba” är utförd 1990. Färgerna vibrerar i orange, rött och gult mot dovare fält i grönt och blåsvart. Pannån pulserar och formerna tycks röra sig och flyta ut och in i varandra mot den djupröda bakgrunden. Titeln ”Ombounba” klingar av afrikanska språk. Som 17-åring, innan han började på Konsthögskolan, hade Hanson gått till sjöss med sikte på Västafrika och Karibien. Han har själv sagt att det var en värdefull erfarenhet att ha med sig när han började på konstskola i Malmö och senare på Konstakademien.

År 1990 har konstnären under ca 10 år arbetat rent abstrakt. Intressant är att Hanson samma år frångår det abstrakta genom att hämta ett tema från konsthistorien och utföra två parafraser på Adolf Böcklins 1800-talsmålning ”Dödens Ö”. Även här har Afrika smugit sig in i titlarna, ”Ourgousi” och ”Tourgoarsi”. Några år senare skulle konstnären övergå till det ”semiabstrakta” i Runtom Hus och den stora sviten Runtom Trappa, variationer inspirerade av Carl Fredrik Hills ”Trappgata i Montigny-sur-Loing”.