När Evert Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp i början av 1960-talet och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Evert Lundquists våldsamma penselskrift och pastosa färg fick honom också att framstå som en självständig motsvarighet till bl a de Kooning och Dubuffet som sysslade med ”abstrakt expressionism”. Dörrarna för ett internationellt genombrott öppnades 1959 då han ställde ut i Paris och sen följde utställningar i London, Milano, Paris, och New York. 1960 deltog han i en utställning på Beaux-Arts Gallery i London och 1964 inbjöds han att delta i utställningen "54-64, Paintings & Sculpture of a Decade" anordnad av Tate Gallery. Han fick betydande framgångar och rosades ofta av kritikerna, men Lundquist insåg snart att en internationell notering av hans namn inte var värt sitt pris och bestämde sig för att Sverige och hans ateljé i Kanton i Drottningholm var hans plats på jorden.

Evert Lundquist pastosa ljusmåleri når sin absoluta höjdpunkt under 1960-talet. Han låter de avbildade objekten födas ur ljuset och de kontemplativa motiven växer fram så att det riktigt knakar ur färgsjoken som läggs ovanpå varandra. Stillhet, värme och ett mycket speciellt ljus sprider sig välvilligt mot betraktaren. Hans kraftfulla penselföring och pastosa färg fick honom också att framstå som en säregen och självständig abstrakt expressionist. Lundquists måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen är de viktigaste komponenterna. Figurerna eller tingen som avbildas är tillfälliga och anonyma uppenbarelser. Man läser av målningen som en omedelbar helhet och långsamt tar något form inför vår syn. Så har också målningarna vuxit fram i skikt på skikt av pastos, sinnligt skön färg pålagd i relief. Lundquists måleri har omskrivits som en serie motsatser; ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade Lundquist målningar som vibrerar av målerisk nervighet.