Oskar Bergman växte upp under knappa förhållanden på Östermalm i Stockholm och försörjde sig från början som springpojke. Så småningom fick han börja vid Tekniska skolan och på kvällarna tog han lektioner i teckning av Anders Forsberg. Som målare var han autodidakt, men då han på lediga stunder besökte Nationalmuseum fäste han sig särskilt vid de romantiska landskapsmålarna, som Marcus Larsson och Edvard Bergh, och han insåg ganska snart att hans egen styrka låg i att detaljerat återge naturen. Med tiden fick Bergman en viktig mecenat i bankiren Ernest Thiel, som köpte flera av hans ungdomsverk och hjälpte honom att fortsätta tro på sig själv. Hans första stora, offentliga erkännande kom 1915, då han tilldelades en guldmedalj på den internationella konstutställningen i San Francisco. Under de följande åren nådde han allt större popularitet för sina dekorativa och synnerligen detaljerade landskapsbilder, ofta utförda i akvarell i litet format och med fin pensel. Motiven fann han på många skilda platser, bland annat i Stockholms skärgård, Saltsjöbaden, Skåne, Visby och längs Gotlands kuster.

Oskar Bergman har framför allt gjort sig känd för sina skildringar av den svenska våren och försommaren. Särskilt populära är motiv som föreställer idylliska småstadsmiljöer där täppor och trädgårdar prunkar av blommande fruktträd och lökväxter. En annan omtyckt motivkategori är mellansvenska odlade landskap med omväxlande natur av blandskog, sjöar, åkrar och ängar. En gemensam nämnare för dessa motiv är konstnärens speciella förkärlek för nyutslagna björkar, vars slanka, fläckiga stammar sträcker sig mot en klarblå himmel, med eller utan små bulliga moln.

"Vårbjörkar" är vad Bergmans biograf, författaren Martin Strömberg, förmodligen skulle ha kallat ”en typisk Oskar Bergman”. Målningen domineras av två skira björkstammar som tycks vara sammanvuxna vid roten. De två stammarna är centralt placerade i bildens förgrund och uppfattas därigenom befinna sig framför den övriga växtligheten. Längre bak i bildplanet syns fler unga björkar, men de växer tämligen spritt och bildar snarare en gles skog än en typisk dunge. Ur betraktarens synvinkel kan trädens växtsätt liknas vid en sorts landskapets naturliga draperi, vilket avskärmar dem från bakgrunden och begränsar vyn över landskapet i fonden. Av den anledningen blir det också tvetydigt hur detta landskap egentligen är beskaffat. Skall det horisontella, blå färgfältet bakom träden uppfattas som en sjö, eller är det i själva verket en del av himlen som skymtar fram bakom den låga, kompakta molnbanken vid horisonten? Oavsett vilket tycks molnen liksom rulla in mot betraktaren, bakifrån och framåt, i stötvisa vågor innan de successivt luckras upp ju närmare de kommer målningens överkant. Genom detta kompositionella grepp frammanar Bergman en suggestiv känsla; ett bakåtvänt sug som är ovanligt i bildkonsten. Slutsatsen blir, att även om björkmotivet är ”typiskt” för konstnären, så hade Bergman förmågan att med ytterst subtila medel ge många av sina verk en unik karaktär. Detta är ett sådant exempel.