För Ola Billgren var alltid den fotografiska bilden viktig för arbetsprocessen. På 1960-talet, när hans konst med fotorealistisk skärpa återgav hans närmsta omgivning, kom inspiration från filmen och litteraturen, från den illustrerade pressen och från den samtida vardagen. Under 1970-talet gick Billgren vidare med ett friare måleri och kunde med större konstnärlig frihet undersöka måleriets möjligheter. Nu hade han blivit en etablerad konstnär som ställt ut runtom i världen. Billgrens akademiska och nästintill vetenskapliga inställning till måleriet gjorde att han aldrig stannade upp. Han sökte utmaningen och 1980-talet bröt mot de tidigare årens motivval. Nu blickade konstnären istället ut över städer och stadsvyer, både från fotgängarens perspektiv och från katedraltoppar, i städer runtom i Europa. Den röda färgen bröt igenom och från att endast ha dansat över ytan, som i ”Sagan (Snövit)” från 1987, bredde sig färgen ut över dukarna. Billgren skapade på 1990-talet nästan monokroma målningar, där motiven under lager av färg kunde anas i bakgrunden. Fortfarande var den fotografiska bilden viktig som förlaga och inspiration, men färgens måleriska effekter på duken gavs allt större tyngd och bar på så vis Billgrens måleri framåt.