Efter återkomsten från Paris 1932 tillbringade Evert Lundquist sommaren på Runmarö i Stockholms skärgård. Han beskriver hur han där återfick lusten att arbeta och formerna och måleriet blev tyngre. Nu infinner sig också hans lust att arbeta pastost och i stort format. Hans psykiska hälsa går upp och ner och samma klangbotten av motpoler står också att finna i hans konstnärliga alster, ibland är det lätt och svävande och ibland är det tungt och tätt. Dessa kontraster håller i sig under 1930-talet. Mot en bakgrund av klassiskt måleri och ett intresse för de stora mästarna var han redan som ung en särling i det svenska konstlivet. Han uppfattades ibland som omodern av sin samtid, han var egensinnig och ointresserad av trender – ändå upplevs han idag som starkt samtida, aktuellt och vibrerande i sin måleriska styrka.
”1938 återupptog jag med kraft mitt arbete, och dessa sommarmånader innebar för mig en avgörande period av personlig konstnärlig mognad. […] Jag förnam att en fast, monumentalt förenklad och arkitektoniskt sluten form och en syntetiserande färg utgjorde grundelementet i min konstnärliga inställning.” Så skriver Evert Lundquist i sina memoarer.
"Stående modell, Viken" är ett fint exempel på det som Lundquist beskriver i citatet ovan. Kvinnofiguren är avbildad med händerna på huvudet. Kompositionen är sammanhållen och förenklad. Hon är tecknad med skarp kontrast mot den vibrerande brunröda bakgrunden och hennes utslätade ansikte avslöjar inget om hennes känslor.
Denna högintressanta period i Lundquists målarliv visar på en tyngd och en kraftfull penselföring som senare nästan blivit synonymt med hans konstnärskap. I avskalade målningar, där koncentrationen drivits till sin spets och där enstaka föremål fångat konstnärens fokus, målar Lundquist vardagliga objekt eller figurscener fyllda med existentiell sprängkraft.