Johan Wallin berättar med egna ord:

"Jag var Erland Cullbergs gallerist i över 25 års tid. Följde på nära håll hans konstnärskap med besök i ateljé och bostad oftast 3-4 gånger i veckan. I jobbet ingick att förse Erland med arbetsmaterial och att ta med de målningar och teckningar han var nöjd med till förrådet i Sollentuna. Till min hjälp hade jag en liten lastbil (pickup) med kåpa. Mycket tid ägnades åt kaffe och bullar i det lilla köket.
I bostadens av halvfärdiga målningar och kladdiga penslar och tuber överlastade vardagsrum fanns också ett litet från början helvitt Ikea soffbord. Där låg allt möjligt mestadels fimpar och odiskade kaffemuggar. I brist på duk att angripa målade Erland då och då litet på bordet. ”Motiven” växlade ständigt. En dag tyckte jag mig kunna se en trumspelande pojke. Erland tillfrågades. Log förbindligt. Höll med. Uppenbarligen inte sett det själv förrän nu.” Finemang Erland. Om jag köper ett nytt likadant bord till dig kan jag ta med det här till förrådet då?”. Klartecken. Signera. In i bilen. Till förrådet. Skruva av benen. Upp på väggen. Simsalabim. Ytterligare ett konstverk av Erland Cullberg.
När Erland vilade sig (hans arbetssätt med stora dukar liggande på golvet var både psykiskt och fysiskt krävande) tecknade han med kol-eller färgkritor. Ett ritblock med 50 ark fyllde han snabbt.
Vid mina besök kollade vi alltid tillsammans igenom vad han åstadkommit. Mestadels mest utkast, snabba streck som han övergivit. Men så dök där upp en 3–4 fullvärdiga teckningar som han var nöjd med. Dom rev vi ur. Erland signerade och vi spånade runt en del kring titlar. Erland var beläst på sitt eget sätt. Prenumerant på DN, som han dagligen ”läst” genom snabb genombläddring. Otroligt receptiv. Hans titlar hade ofta referenser till kultur (Shakespeare dök upp i de mest oväntade sammanhang) eller aktuella samhällsfenomen. Titlarna på teckningarna här är representativa för den kulturella avdelningen."