Olle Baertling var en särling men också en nyskapare inom såväl den svenska som den internationella konsten. Det stora antal utställningar runt om i världen som Baertling deltagit i under årens lopp, vittnar om att han redan under sin livstid lyckades göra sig ett namn även utomlands. Först på 1960-talet kom Baertling på allvar att uppmärksammas i sitt hemland Sverige. Då samarbetade han även i stora projekt tillsammans med dåtidens ledade arkitekter, exempelvis med Peter Celsing i Kulturhuset och David Helldén i Hötorgscity och Frescati.

Efter att ha börjat måla i en figurativ stil på 1930-talet, parallellt med sitt arbete som banktjänsteman, kom han till Paris 1948 och studerade där hos André Lhote och Fernand Léger. Baertling upprätthöll goda kontakter med Paris och kom snart med i gruppen kring galleristen Denise René. Efter 1950 kom Baertling helt att överge det föreställande måleriet för att istället ägna sig åt den konkreta konsten. Det var också under 1950-talet som han fann sin stil, som han kom att arbeta med och utveckla under resten av sitt liv. Efter hand kom Baertling att kalla sitt kompositionssystem för öppen form.

Definitionen av öppen form är att varje del av kompositionen går ut i ramkanten. De svarta diagonalerna skapar på så sätt fria färgfält, som med betraktarens hjälp kan fortsätta utanför målningens bildyta och skapa en illusion av rörelse. Helst ansåg Baertling att verken skulle hänga utan ram, eller med en genomskinlig plastlist, så att effekten blev än tydligare. Ytorna kan ses som bakgrund eller förgrund allt efter betraktarens fria val. Det icke-föreställande i målningen förstärktes genom hans färgval. Medvetet blandande han färgerna så att de inte skulle kunna associeras till något föreställande. Blått fick inte likna vatten eller himmel, grönt fick inte likna gräs och så vidare. Linjerna är alltid svarta, enligt Baertling var svart den mest abstrakta färgen på vilken hela hans konst var uppbyggd. Kraften från de olika färgfälten går aldrig över den svarta linjen, istället studsar den tillbaka.

Målningen SYAMAK är monumental och med sitt starka uttryck kan den fylla nästan vilket rum som helst. Fyra svarta linjer delar bildytan i fem fält, vart och ett målat med en av Baertlings speciella färgnyanser. Målningen domineras av ett stort mörkt violett färgfält, som nästan upptar halva bildytan. Den violetta färgen hade kommit in i Baertlings måleri några år tidigare men till en början i en betydligt ljusare ton. Med tiden mörknade färgen alltmer. Baertling ansåg violett vara en av de viktigaste färgerna. Enligt honom förde den med sig ökad hastighet, ökad monumentalitet och en mer medveten styrning av de svarta linjerna. I skarp kontrast till det violetta färgfältet står en ljusare, grönblå nyans. Tack var de kalla färgerna och de stora färgfälten inger målningen ett lugn, trots kompositionens inbyggda rörelse med de utskjutande triangulära fälten.