I ”Mymlornas vardagsliv – Speciellt utarbetat för lärdomsskolorna” möter vi Mymlorna före Mymlan blir en återkommande karaktär i Muminböckerna. Mymlan dyker upp för första gången i ”Muminpappans memoarer”, först utgiven som ”Muminpappans Bravader, skrivna av honom själv år 1950. Sedermera var hon en av huvudkaraktärerna i ”Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My” från 1952.
I ”Mymlornas vardagsliv” möter vi en fri och levnadsglad Mymla som röker haschisch, dricker sprit med sugrör och dyrkar solen och månen. Hennes karakteristiska hårknut är flankerad av två känselspröt vilka senare inte förekommer hos karaktären Mymlan i Muminböckerna.
”En karaktär som däremot är rätt tydligt kvinnligt kodad är Mymlan den äldre, Lilla Mys mamma, som lustigt nog har samma namn som Lilla Mys syster. Hon har över 30 barn, och har ibland själv svårt att hålla reda på hur många de är.
Namnet Mymlan är väldigt likt ett ord som användes flitigt i Toves kretsar på 1950-talet, nämligen att mymla. (Mymla är förstås också en artbestämning i Mumindalen – precis som Mumintrollet är ett mumintroll är Mymlan en mymla). Man kan anta att Mymlan har mymlat en hel del med tanke på alla barn hon satt till världen – “att mymla” var nämligen slang för att ha sex.
I sina brev använder Tove ordet mymla för vänskapligt sex. Det var uppenbarligen ett ord som kunde användas både för heterosexuella och homosexuella förbindelser, och också som subjekt, Tove skriver bl.a. om hur hon “träffat en gammal mymla på stan”. (Moomin.com, ”Det hemliga budskapet i Mymlans namn – queera teman hos Tove Jansson del 2.”)
”Spöken och mymlor är kodnamn för homosexuella och 'att mymla' är ett kodnamn för att ligga. Sången beskriver en fest där spöken efter att de försiktigt nosat på varandra balanserar på piedestaler, röker hasch och mymlar runt i sällan skådade positioner tills de iklädda kalikåkravatt svävar lyckligt runt i det blå.” (Emma Klingenberg ”Detta är min målarsång”, 2025, återgivet i en artikel av Nina Lekander, Expressen, 3 mars 2025).