"L'art s'adresse à l'esprit et non pas aux yeux" (Konsten vänder sig till själen, ej till ögat).
Trots att det var så Jean Dubuffet ofta beskrev sin ståndpunkt så fångas betraktarens sinnen omedelbart av det kraftfulla och intensiva uttrycket i hans verk. Det är omöjligt att förbli oberörd framför hans målningar, de griper tag i en på ett instinktivt plan. Dubuffet såg måleriet som ett instrument för kommunikation och som ett direktare språk än det skrivna ordet. I ett tal på Arts Club of Chicago 1951 uttryckte han sin tilltro till måleriet: "Måleriet har ett dubbelt försteg framför orden. För det första återger det tingen med mycket större kraft och kommer den mycket närmare. För det andra öppnar det porten på vidare gavel mot den dans som utförs i målarens inre. Dessa två egenskaper hos måleriet gör det till ett utomordentligt instrument för att stimulera tänkandet - eller, om ni så vill, seendet".
Jean Dubuffet som påbörjade sin konstnärliga karriär på allvar först vid 41 års ålder, kom trots detta att bli en av efterkrigstidens mest betydelsefulla konstnärer. Han föddes i Le Havre, Frankrike 1901 som son till Charles-Alexandre Dubuffet och Jeanne-Léonie Paillette. Familjen drev ett framgångsrikt företag som vingrossister och tillhörde stadens societet under Jeans uppväxt. I september 1918 flyttade han till Paris fast besluten om att bli målare. Där påbörjade han studier vid konstskolan Académie Julian men avbröt utbildningen redan efter sex månader för att istället fortsätta utveckla sin konst på egen hand. Den allt större skepsis som Dubuffet kände inför konstens relevans fick honom att 1924 abrupt upphöra med sitt måleri och återvänder året efter till Le Havre där han börjar arbeta inom familjens vinfirma. Det skulle dröja nästintill tio år innan han återigen tog upp sitt måleri och inte förrän 1942 bestämde han sig för hänge sig åt konsten på heltid. 1944 lärde han känna konsthandlaren René Drouin som på sitt galleri vid Place Vendôme samma år organiserade Dubuffets första utställning. Hans konst upprörde många som tyckte att målningarna var chockerande och rent av barbariska! En rad betydelsefulla personer i konstvärlden försvarade dock entusiastiskt hans konst, däribland Jean Paulhan, André Breton och Henri Michaux.
Ständigt ifrågasättande den västerländska kulturen och dess konstbegrepp sökte Jean Dubuffet en mer direkt och ursprunglig estetik som var oförstörd av etablerade stilar och tekniker. Förespråkande en spontan och spirituell kreativ process som inte var förvrängd av samhällets normer fascinerades han tidigt av konst utförd av bland annat mentalpatienter, barn och fångar. Den tyska psykiatrikern och konsthistorikern Hans Prinzhorns bok "Bildnerei der Geisteskranken" från 1922 inspirerade Dubuffet att mynta termen "Art brut" för att beskriva dessa verk av personer utanför det traditionella konstlivet. Dubuffet började tidigt att bygga upp en samling av denna särlingskonst. Den kom att växa kontinuerligt och vid 1970-talets början innehöll den hela 5000 verk som Dubuffet donerade till den schweiziska staden Lausanne. Samlingen blev grunden till museet Collection de l’Art Brut där verken idag är placerad.

Jean Dubuffets okonventionella bildvärld är fylld av rå och kompromisslös energi - en hyllning till människans grundläggande livskraft. Hans konst får oss än idag att se på vår omvärld med nya ögon och tvingar oss att omvärdera vad vi definierar som skönhet, ett begrepp som han själv fullständigt förkastade. Han förklarade: "Jag anser att denna idé om skönhet är fullständigt felaktig. Jag nekar absolut att dela uppfattningen att det finns fula människor och fula ting. Denna idé gör mig bestört och upprorisk".